Författare: bengan

När SD-riksdagsledamoten David Lång sjunger ”Ausländer raus” går han i en tradition med djupa bruna rötter

I dag är det oftast eurodisco eller hårdrock som gäller när högerextrema slagord ska tonsättas. Den nazistiska kampsångens rötter finner man dock i de marschmelodier som mot slutet av 1920-talet utgjorde en del av sin tids kulturkrig, och som gav upphov till nazismens superhit, ”Kampflied”.

Söndagens Understreckare:

https://www.svd.se/a/KMpgG5/horst-wessel-bakom-nazismens-superhit

Det förekom även att kända kommunistiska sånger kopierades rakt av. Ett av de mest flagranta exemplen var en nazistisk version av ”Internationalen”, den så kallade ”Hitlernationale”:

Auf, Hitlerleute, schließt die Reihen,

Zum Rassenkampf sind wir bereit. Mit unserem Blut wollen wir das Banner weihen, Zum Zeichen einer neuen Zeit. Auf rotem Grund im weiβen Felde,Weht unser schwarzes Hakenkreuz. Schon jubeln Siegesignale, Schon bricht der Morgen hell herein. Der nationale Sozialismus

Wird Deutschlands Zukunft sein.

Och under valvakan hördes så Långs sång, då SD-riksdagsmannen vandrade rakt in i sin egen fälla genom att högljutt skråla den rasistiska versionen av refrängen till ”L’amour toujours” – för tredje statsmakten (i detta fall Expressen) att bekvämt låta spela in.

Det svenska samhällskittet utgörs till en inte ringa del av intresset för gamla bilar

Det här fotot påvisar problembilden: Byggnaden till vänster är Falbygdens museum. Byggnaden i bakgrunden är en del Centralskolan, en byggnad där jag tillbringade 3 år i början av 60-talet.
I förgrunden ser vi det som tycks vara svenska folkets favoritobjekt, dvs gamla amerikanska bilar.

Screenshot

Fotot kommer från Facebook, och är något beskuret.

Lärdomen hamnar i bakgrunden. Att ägna sig åt cruising, supa och svina ner är folknöjet för många svenskar. Bildning lockar samtidigt allt färre. Tomheten breder ut sig, liksom brunhögerns irrläror.

Den tomheten har inte drabbat redaktionen på Naturmorgon, som idag har besökt Östergarns prästänge (på Gotland). Där finns en rikedom av växter som är svår att föreställa sig, t.ex. brudbröd, *höskallra, grönkulla, späd ögontröst och brudsporre.

https://gotlanduppochner.com/tag/ostergarns-prastange/

*När skallrornas blomning är avslutad sväller deras foderblad upp till torra blåsor där fröna trillar omkring med ett skallrande ljud. Och arten höskallra heter som den heter för att ljudet av dess rasslande frön förr var en signal om att det var dags för slåtter!

Själv har jag hört ljudet av skallrorna i långeliga tider. Rasslandet förtäljer att det där med cruising har nått vägs ände.

Och tänk att de där gamla amerikanarna är inkörda i Planteringsförbundets park. Var finns ”grindvakten”?

Min idé blev verklighet😊

Så är då äntligen grinden på plats. Den har tillverkats av kommunsmeden Tobias Henningsson, och skall skydda Villa Giacominaparken från obehörig fordonstrafik (dvs i princip allt utom cyklar).

Fotat av Anne när hon gick till distriktssköterskefikat på Skogshyddan.

Sölvesborg levererar. ÖB kränger och bloggaren låter sig väl smaka.

Att Sölvesborg levererar har absolut ingenting med Jimmie Åkesson och hans vidriga anhang att göra.

Det handlar istället om Blekingeskorpan, som tillverkas i just Sölvesborg.

Jag köper skorppåsen på ÖB för en ringa penning. Och smaken är faktiskt i en klass för sig!

Det vore såklart ännu bättre om ÖB tog hem EKO-varianten, och att företaget blandade rågmjöl i degen🙂

https://www.dabas.com/search?tillverkare=Blekinge%20Skorpan%20AB

Avstå myten som lovar oss framgång i utbyte mot motgång

Ge upp, säg upp dig, ställ in, skjut upp, bryt upp, sluta intala dig att det är resan som gör mödan värd. 

Lägg dig raklång i gräset. Drick en cola, sov en stund i skuggan. Låt friden som kommer med att retirera fylla din kropp – och låt ångesten över att inte presterar sakta sippra ut genom huden.

Först då kan den nya dagen gry.

De här kloka tankarna torgför Minna Höggren i en kulturartikel i Aftonbladet (som en kompis har tipsat om).

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/Rzyee8/minna-hoggren-om-grete-ahlberg

Uppmaningen att ge upp och hoppa av cirkusen riktar sig egentligen till släggkastaren Grete Ahlberg, men den skulle även kunna gälla för stavhoppare Duplantis – eller för vem som helst av oss.

Vi hade en klasskamrat i slutet av gymnasietiden som var betydligt äldre än oss andra. Han hette Bo Norman Sandén och var född i Floby 1946.

En gång påstod han att om han bara fick koncentrera sig tillräckligt länge och tillräckligt intensivt så skulle han kunna hoppa ända till månen.

Norman Sandén

Om vi trodde honom minns jag inte, men varför ägna tid åt att kolla på en snubbe som lägger all sin tid och kraft på att hoppa dryga 6 meter, och det med hjälp av en stav.

Avståndet till månen är 384.400 km.

Grundenten börjar bli som studenten

Någon examen handlar det inte om (som på 60-talet och dessförinnan), men firas gör det ändå, precis som när det togs real-och studentexamen. Och dyrt kan det bli för föräldrarna.

Ylva Lagercrantz Spindler i SvD:

Grundenten kostar föräldrarna tusenlappar. Avslutningsbrunch, eftermingel, vernissage och bal. Om högstadie­avslutningen på sin höjd firades med ett pyjamasparty på åttiotalet har den under 2000-talet alltmer börjat likna studenten.

https://www.svd.se/a/63kM6L/skolavslutningen-i-nian-liknar-alltmer-studenten

Lider vår samtid av en kollektiv maximeringspsykos? 

Nu är det ju inte så att vi missunnar vår (dvs Ylva Lagercrantz) kära dotter allt det bästa, men det finns något tvångsmässigt i att ribban för vad som är avslutningsnorm verkar höjas för varje år, ett slags bulimisk upptrappning som följer en gängse utveckling av mycket annat de två senaste decennierna. Exempelvis antalet delfinaler i melodifestivalen. 

Bakom allt detta ligger det förstås främst en kommersialisering av vår tid. Som kryper allt längre ned i åldrarna. Själv gick jag bara ut, ut genom entrén på den kommunala skola jag aldrig mer ville återse någon gång på åttiotalet (medan min syster i varje fall minns ett pyjamasparty – och middag med lärarna).

Är jag en bitter boomer? Sannolikt, men när en kollega berättar att det numera också finns något som kallas förskolestudenten, med plakat och allt, är det något inom mig som briserar: kapitalisera inte på några av livets finaste stunder!

Bloggarens realexamen firades grundentenligt på Stadshotellet i Falköping (numera rivet). På muntan hade han fått redogöra för kol-14-metoden och fått svåra frågor om kristendomen. Bloggaren och Ulf (omnämnd här nedan) (och någon mer) hade några veckor innan examen försökt muta adjunkten i kristendom med hembakt sockerkaka, men hon hade vägrat att ge oss några som helst ledtrådar inför muntan.

Bloggaren sitter längst bort i mittersta raden på fotot här nedan.

Till höger på fotot ser man Peter Brandt. Hans föräldrar ägde Ekmans välrenommerade klädaffär i Falköping.

Jag blev inte professor, men charkuteristen Claessons son Ulf blev det. Han sitter nere till vänster. Vi stötte faktiskt på honom på Nässjötåget 2017, då på väg från stugan i Broholm till bostaden i Zurich:

https://www.venture.ch/network-1/ulf-claesson

På Ulfs vänstra sida sitter lokförardottern Helene Ekberg. (Vad mamman sysslade med vet jag inte).

Och i dagarna firar vårt ena barnbarn att hon går ut nian. Hon gör det grundentligt, och det storartade firandet är hon sannerligen värd ❤️🇸🇪💐