Av oklar anledning fortsätter vi att få information från den bostadsrättsförening vi tillhörde när vi bodde i Skåne.
I fredags kom det ett julbrev.
Jag fastnar för en sak i brevet:
Här ute hos oss i Stenhammar finns det knappt några skyddsrum, förutom ett i Stenhammarkyrkan som bara täcker en bråkdel av behovet. Och tyfonen för VMA-meddelande på taket fungerar inte ens. Den är inte heller med på VMA-kartan.
Det är dags att syna korten om julstressen. Ett veritabelt skuldberg riskerar att ta plats på julgransmattan i åtskilliga svenska hem även denna jul. Januari månad blir ingen munter historia.
Västvärlden dras med en kollektiv vanföreställning som går ut på att den livsstil människan praktiserat sedan industrialiseringen är normaltillståndet. ”Överflöd som självklarhet”, som den brittiska journalisten John Naish skriver i sin konsumtionskritiska ”Enough. Breaking free from the world of more”. Vi tycker att vi har rätt till guldkant, att lyxa till det lite, unna oss, och normen är att falla för frestelsen omedelbart – och köpa för lånta slantar.
Andreas Cervenka resonerar i liknande termer i sin bok ”Girig-Sverige”, om en ”rikfattig medelklass” som tycker att de har rätt att ”unna sig” och har lånat pengar för att upprätthålla en livsstil de inte har råd med.
När känslan av meningslöshet slår till, ångesten bubblar i bröstet och ensamheten värker, är nätshoppingen ”lösningen”. Jakten på de perfekta skorna, rätt hudvårdsprodukter, nya teknikprylar eller en resa till solen håller ångesten stången, en stund. Ruset är naturligtvis kortvarigt, och ersätts snart av eftertankens kranka blekhet och en skuld som ska betalas.
Vi är villiga och redo att falla för frestelsen, svälja betet och jaga vidare efter nästa byte. Det betraktas ju som något av en samhällelig plikt att konsumera. Den som vänder konsumtionen ryggen, vänder också samhället ryggen.
I stället för att acceptera att vi inte har råd, känner vi oss pressade att leva upp till föreställningar om vad som ”måste” ingå i ett julfirande.
För varje år tycks ytterligare moment läggas till receptet på den perfekta julen – årets tillskott är en så kallad nissedörr med vidhängande ”nissebus”, uppdrag och presenter. Journalisten Johanna Boström har kallat nissedörren för ”helvetesporten” och en ”överambitiös medelklasstradition och lurig kvinnofälla”.
Ann Heberlein tror att vi bör se över våra drömmar. Fråga oss själva vilka som är våra egna och vilka vi tror att vi måste uppfylla.
En god jul behöver inte rymma vare sig nissedörrar eller meterhöga julklappshögar.
Det enda som egentligen är nödvändigt är din närvaro.
Kerstin Ekmans Bokvärld var lite för svår för mig. Det var för många gestalter ur världslitteraturen att hålla reda på. Undantaget var kapitlet om Cora Sandel, dvs Sara Fabricius, och hennes delvis självbiografiska böcker om Alberte.
Nu har jag tagit mig an en ny biografi – om Gunnar Ekelöf. Den är tjock, men den bådar gott!
Den pågående diagnosproduktionen är ohållbar och oetisk. Psykiatrisk sjukvård har förvandlats till en slags ”klassificeringscentral” av människor, skriver psykiatrerna Linda van Paaschen och Lena Nylander.
Det lär finnas ett TV-program som heter Pernilla Wahlgrens värld, och som lockar många tittare.
Så här ser min värld ut, som väl är helt utan tittare: Går upp ca. 6.45. Sätter på kaffe och Radions P1. 6.55 kommer väderleksrapporten. Anne ansluter. Vi äter frukost. Sedan är det hög tid för 15 minuters plåga på det träningsredskap jag fick av mina arbetskamrater, som avskedsgåva.
Efter duschen blir det en tur till Biblioteket (Anne är indisponibel pga ett elakt virus). På väg till bussen stöter jag på grannen Claes som är ute och skottar snö. Vi undrar varför vaktmästaren inte är här och plogar. Vi tänker även på istapparna som hänger från takskägget. Skall vi sätta ut bockar med varningsskyltar? Hur går det med buskröjningen? Och hur går det med takrenoveringen?
Jag hastar vidare men hinner inte med bussen. Vid Bergeksvägen blir det istället den buss som skall ut och vända vid Sjölunda (då slipper jag ju stå och frysa). Vid Torggatan hoppar jag av och tar mig till Biblo. Två intressanta böcker lånas:
Efter Biblobesöket är det dags att ta del av 50 år gamla nyheter. Att Garström drev grustag!! Jag som trodde att han ägnade all tid åt Garströms berömda Konditori! Motionscyklar gör han dock, precis jag.
Efter lite kompletteringsköp på Willys (bl.a. en påse Polly) är det dags att ta bussen hemåt. På bussen hejar jag på en kollega från rehabavdelningen på ÅVC.
Avstigningen äger rum vid Bergeksvägen. I Villalia slänter jag omkull. En bil kör förbi. Varför stannade inte föraren? Bryr folk sig inte längre om de som har fallit? Men jag tar mig upp igen och är av allt att döma oskadd.
Hemma väntar köttbullar. Efteråt en stunds vila, inkluderande fortsatt läsning av Kerstin Ekmans ”Min bokvärld”.
Efter kaffet blir det två foton, som får illustrera takrenoveringen respektive buskröjningen:
Det blev bara en halvdag. Men jag glömde visst en viktig grej: Min röst på årets Skaraborgare tillföll Emma Larsson. Hennes oförtrutna kamp mot den ohyggliga Skövdemaffian är verkligen värd att prisas🥇💐
Givetvis är även Lisa Bertilsson värd detta pris!!
I våras lämnade jag Naturskyddsföreningen – efter att ha varit medlem ända sedan gymnasietiden. Avhoppet berodde på att jag hade tappat förtroendet för ordföranden i en av lokalföreningarna.
Men jag har ångrat mig. Varningsklockorna ringer. Då går det inte att svika Moder Jord – och nu är medlemskapet återupprättat.
Är det hyckleri att bry sig om klimatet – och samtidigt konsumera ohållbart?
Den frågan fick klimatforskaren Maria Wolrath Söderberg att ändra hur hon lever sitt liv. Hon tror att många upplever en inre spricka, det är jättejobbigt att ändra sitt beteende. Hennes forskning kring människors strategier för att kunna fortsätta leva som vanligt, fast vi vet att det är ohållbart, skapade till slut en inre spricka.
Vi retoriker är bra på att granska vårt självbedrägeri, men det var inte kul att se att det var samma strategier som jag själv använde för döva mitt dåliga samvete. Någonstans kommer man till en punkt där man måste se faktumet i vitögat.
Så hon slutade att flyga. Gick ned i arbetstid för att hålla bättre själv, och få tid för att leva mer hållbart. På en gård i Västmanland har hon och maken börjat odla sina egna grönsaker, huset har solpaneler och de har till och med anlagt en liten våtmark utanför stugknuten.
De har påbörjat en process till ett mer utsläppssnålt liv.
De flesta svenskar oroas över klimatet och vill vara klimatvänliga. Vi älskar naturen och skulle aldrig drömma om att hälla ut diesel i ån. Vi sopsorterar, köper ledlampor och ekomjölk och ekokaffe, men många fortsätter ändå att flyga, köra bil och äta kött. Sådant som ger stora utsläpp, men som inte syns.
Ett undvikt utsläpp ger inte ett plus på klimatkontot som man kan ta ut på något annat. Vi ligger liksom back från början. (Som det där nyset med att klimatkompensera).
Hennes omställningsresa började 2016 när en klimatkalkylator slog fast att hon tillhörde toppskiktet av landet högutsläppare. Hon insåg snabbt att med fyra till sex flygresor per år i bagaget är det omöjligt att vara en klimathjälte. Så hon slutade flyga.
Vi präglas av moralen vi har omkring oss. Man kan dölja eller hyckla för andra ett tag och för sig själv ett tag. Men det är svårare om stora delar av gruppen man vill vara en del av tänker annorlunda. Vill man få fart på sin egen omställning bör man söka sig till andra som också vill. Och vill man få fart på samhällets omställning gäller det att försöka ändra normerna i de grupper man ingår, då skapar man jordmån för systemförändringar, säger Maria Wolrath Söderberg.
Bengt Rahms blogg 