Bengt Rahms blogg

Vid dagens promenad till adventsgudstjänsten i Limhamns kyrka fick jag syn på den här skylten.

Det finns de som fnyser åt förslag om att låta anlägga blommande ängar. Det gjorde absolut inte den kvinnliga prästen i kyrkan. Hon talade istället om vikten av att komma tillrätta med klimatförändringarna, och att värna den biologiska mångfalden.

Nu är ”Sånt är livet” utläst. Mikael Sandström delger många intressanta patientfall. Nackdelen med boken är författarens grandiosa självbild, och att han på ett näst intill hänsynslöst sätt kritiserar flera av sina arbetskamraters agerande. Dessutom innehåller patientfallen så många detaljer att anhöriga till de olycksoffer som drabbades av hjärndöd (om de läser boken) inser vem det handlar om. Och de berättelserna är väldigt detaljerade.

Jag tror inte att Kerstin Ekman har en grandios självbild. Men de litterära utblickar hon presentar i ”Min bokvärld” är faktiskt helt magnifika!

Jul på Limhamn är riktigt kul. Men visst är det gott att komma tillbaka in i stugvärmen, och få rå om den lille Limhamnskatten.

”Den stora medicinska utmaningen blir att ha hög kvalitet, och hög lägstanivå på förstamottagandet av en patient, om det ens ska bli någon mening med ett andra mottagande på ett större högspecialiserat sjukhus senare i förloppet.” ”Det man missade att göra med NN:s skallskada de första trettio minuterna, kan man aldrig någonsin kompensera för dagen efter, inte ens om man kallar in alla världens främsta specialister.”

Detta skriver narkos- och intensivvårdsläkaren Mikael Sandström i sin mycket läsvärda bok ”Sånt är livet. Berättelser från akuten.”

Det Sandström presenterar i sin bok är solklara sanningar. Om detta bryr sig en sån som Anna-Karin Skatt, inte ett skvatt.

Jag är ingen vän av Lotta Engberg och Nyhetsmorgon tittar jag aldrig på, men den här boken (som jag tipsats om av en kompis) är klart läsvärd.

Och nu läses den i 201 km/h genom Hallandsåsen, på snabbtåget ner mot Skåne.

Ja resan går faktiskt i ett huj, mycket tack vare dr Sandströms kloka tankar.

Där vid Västmannaöarna utspelar sig den här berättelsen. En fiskebåt slår runt en iskall vinternatt och sjunker till havets botten. Av de fem männen ombord finns det bara en kvar i livet. Han befinner sig långt från land i det femgradiga vattnet. För att överleva tänker han på saker han hade planerat att göra. Han minns också dramatiska händelser som har drabbat Västmannaöarna – som det stora Turkrånet på 1600-talet och det stora vulkanutbrottet 1973. Och han pratade med sjöfåglarna och han skådade stjärnorna.

Han simmar i sex timmar…

Jag vet ännu inte om han kommer att klara sig men boken bygger på en verklig händelse från 1984. En fiskare klarade då en långvarig nedkylning ute till havs – ett medicinskt under, och en omöjlig bedrift.

https://en.wikipedia.org/wiki/Guðlaugur_Friðþórsson

Sent ikväll är det slut på det. Ett vansinnigt beslut går i verkställighet.

Så här kunde det se ut i landet 1867, året som präglades av missväxt, och ren svält:

Skaraborgs sjukhus har en sjukhusdirektör som har arbetat på SkaS i Skövde – i hela sitt yrkesliv, bland annat som sjuksköterska och som enhetschef för akuten.

Trots att han var part i målet var han den ledande tjänstemannen när det gällde att utreda akutverksamheten i Skaraborg, en utredning som sedan lades fram inför sjukhusstyrelsen. Och givetvis satsade sjukhusdirektören allt på sin egen arbetsplats och sina gamla arbetskompisar.

Sjukhusstyrelsen fattade med utredningen som grund ett katastrofalt beslut för oss i Västra Skaraborg – under det att sjukhusdirektören och hans forna arbetskamrater jublade.

Var det verkligen lämpligt av honom att åta sig uppgiften att hålla i utredningen?

För gemene man är det ju helt uppenbart att jäv föreligger.
Vad säger juristerna?
Vad säger de politiker som gav honom uppdraget?
Går det att så här i efterhand ogiltigförklara hela utredningen?

Var inte en av grundtankarna med VG-Region att hela regionen skulle leva? Inte att många skulle hinna dö på vägen till Kolossalsjukhuset i Ryd.

Ur fotolådan: Nummer 2 och nummer 3 är fotade i Tidaholm och torde tillhöra mormor Lisas eller morfar Simons släkt.
Men kan 1 och 3 vara samma kvinna?

Min ena Sätunakusin har låtit meddela att det är min mormor Lisas mamma Turinna på det andra fotot.

Foto 1 och 3 kan eventuellt vara samma kvinna, dvs Eva Lindström, min morfar Simons syster.

Hon föddes 1890 och verkade som sjuksköterska, bl.a. Ulricehamn och i Närke. Hon gifte sig 1935 och fick då efternamnet Andersson.

Men det finns även ett foto i Simons fotoalbum på en kvinna som heter Kalla, som enligt Sätunakusinen liknar kvinnan på foto 3:

Vid genomgången av gamla fotografier hittas ett tidningsklipp.
Jag vet att det är från 1940 för på andra sidan står det om min farfars 50-årsdag.

http://www.fnf.nu/_filer/bagerfeldt/82%20CRIMINALIA%20år%201635-1650%20(2021-02-14).pdf

Bägerfeldts urvalsprincip:
alla rättsfall som berör mord, dråp och dödsdomar, övriga mål som behandlades av Göta hovrätt, dock med undantag av mål som enbart berör hor och löskaläge, tiden fram till år 1650, såvida Bägerfeldt inte behandlat dem tidigare, i häradena Frökind, Vartofta och Vilske samt Falköpings stad.

Det här var lite tråkigt: Den östra delen av Vartofta härad förvaltades fram till 1680 av Visingsborgs grevskap som i sin tur sorterade under Jönköpings län och inte Skaraborgs län sasom de vriga häradena i denna genomgang. Det berör de åtta socknarna Acklinga, Agnetorp (Tidaholm), Baltak, Daretorp, Habo, Härja, Suntak och Velinga. Det är ju i de krokarna bloggaren har hälften av sina rötter.