Bengt Rahms blogg

Det förekommer att de som laddar sina rena elbilar/plug-in hybrider tycker att det är för dyrt.

I vår BRF tar vi 4.50 kr/kWh.

Så här ser det ut på publika laddstationer:

Upp till 8.70/kWh kan det således gå på. Men vill man se sig som en miljövän är det värt priset.

Acklinga, Baltak, Ettak, Daretorp, Dimbo, Folkabo, Hångsdala, Härja, Madängsholm, Suntak, Velinga, Vättak – visst blir man lyrisk när man ser namnen på några av de kulturmiljöer som avhandlas i denna bok.

Så lyder en rubrik i Svenska Dagbladet idag.

https://www.svd.se/a/kEPL96/forskare-kopplar-luktsinne-till-demens-indikation-pa-alzheimer

Precis som för flera förmågor, försämras luktsinnet när vi åldras – i spåren av decennier av förkylningar och hjärnskakningar, torrare slemhinnor och färre förgreningar på nervtrådarna i hjärnan.

Det är vanligt att luktsinnet är nedsatt redan innan man får diagnosen Parkinsons sjukdom. Vi vet också att luktsinnet kan gå förlorat för den som har drabbats av Covid-19, och ofta är den första indikationen på att någon är på väg att få alzheimer att hen får ett försämrat luktsinne.

Betänk hur tom världen blir utan förmågan att lukta. När doften av ens älskades hud inte längre kan förnimmas. Eller den av ett sommarregn, ett barns fuktiga hår, en mjuk hundpäls.  En del har beskrivit det som att omgivningen är som på en skärm när luktsinnet är nedsatt. Man känner sig frånkopplad, som att man inte är en del av omgivningen.

Våra doftminnen kastar nästan alltid tillbaka oss till barndomen, som doften av nyslaget hö hos mormor och morfar någon gång på 60-talet.

Boktips: Det underskattade sinnet” (Natur & Kultur, 2023).

Det är viktigt att säga att det är inte jag som säger det. Men de som säger det verkar tro på sitt budskap.

Enorma satsningar på screeningprogram har inte motsvarat förväntningarna. Om nyttan mäts i förlängd livslängd är den högst osäker, troligen obefintlig, skriver forskare. Samtidigt tyngs sjukvården evinnerligen av resursbrist, bemanningsproblem och långa operationsköer för de svårast sjuka. 

https://www.svd.se/a/4oJeQG/cancerscreening-forlanger-inte-livet-skriver-professorer

Problemet är inte att vi letar efter lyckan på fel ställen, utan att vi letar efter den överhuvudtaget.

https://www.svd.se/a/5BzKQz/john-sjogren-darfor-borde-vi-sluta-leta-efter-lyckan

Med lyckan är det helt enkelt precis som med olyckan. Den drabbar oss när vi minst anar det.

Plötsligt kan den skölja den över dig– lyckan. Kanske inte direkt himlastormande, utan mer som en stilla tacksamhet över att vara vid liv, en förtätad känsla av livet självt.

Lyckan (eller resonansen) uppstår när någon eller något svarar på vårt anrop, när världen talar till oss. Det är en relation som inte kan tvingas fram. Den kan inte mekaniseras, automatiseras, förutbestämmas, utan är något som händer oss, som vi tar emot som gåva av världen.

Att uppleva resonans försvårats avsevärt i moderniteten, inte minst genom ”acceleration” – att mer, större och snabbare nästan alltid betraktas som något gott och eftersträvansvärt. Men också vår tendens att vilja kontrollera allting ställer sig i vägen för oss. Lyckan, eller resonansen, kan inte kontrolleras.

Snarare gör vårt outsinliga kontrollbehov och våra medvetna strävanden efter lycka oss olyckliga. Impulsen att gripa tag om livet gör bara att vi förgriper oss på eller förlorar kontakten med det. För att uppleva resonans måste vi släppa taget och förbli öppna för den okontrollerbara lyckan.

Den nya trenden hyllar det röriga hemmet. Den plottriga, överhopade och röriga inredningen är faktiskt glödhet!

https://www.svd.se/a/0Q7g40/glodheta-stoktrenden-cluttercore

På Tiktok trendar inredningstermen ”Cluttercore” där den tidigare så tillrättalagda Instagram-estetiken bytts mot något som kan liknas vid stökiga tonårsrum. Cluttercore är en motreaktion mot det ordnade och städade som visas upp på sociala medier.

Undersökningar visar att alla krav som ställs på oss ökar den mentala ohälsan: man ska ha ett bra jobb, bra utbildning, rätt umgänge. Att ha ett stökigt hem är att bryta sig loss lite, lite grann från denna kravlista. Röran har blivit cool, en slags frigörelse och en attityd av att helt enkelt inte bry sig längre. Den moderna människan måste helt enkelt lära sig att släppa taget om det perfekta.

Man måste skilja på stök och smuts. Stök är charmigt, kreativt och busigt, medan smuts lätt kan bli ohygieniskt. Det vill vi inte.

Den här trenden handlar om en kvinnlig revolt – och en hierarkisk revolt. ‘Fina flickor’ som skapar stökiga hem är roligt, medan en tjej som redan har ett trasigt liv inte är lika inspirerande. Ju yngre och mer attraktiv en person är desto större utrymme har den att vara stökig på nätet.

Det är andra året i rad vi gästar Edvins eminenta våffelkalas.

Alla intjänade medel går till Kyrkornas sociala kassa.

https://www.svenskakyrkan.se/lidkoping/kyrkornas-sociala-kassa

Behandling som föryngrar kroppslig vävnad testas nu på människor. Forskarna varnar för övertro på ”senolytiska medel” – men medger att chansen aldrig varit större. Lovande ämnen finns i bl.a. jordgubbar, äpplen, blåbär och lingon.

https://www.svd.se/a/zEXRbv/senolytika-lakemedel-som-foryngrar-vavnad-testas-pa-manniskor

En beskrivning av åldrandet är att det kan liknas vid en kris för kroppens egen sop­hantering. När immunförsvarets renhållningspatrull försvagas samlas slagg­produkter okontrollerat på osande högar som snart sprider sjukdom och röta runt omkring sig. Ett exempel är åldrade celler, eller senescenta celler som de kallas på fackspråk. De blir kvar, befinnande sig i ett zombieliknande tillstånd.

Celler kan bara dela sig ett begränsat antal gånger. När de blir gamla är de programmerade att ta död på sig själva, det kallas för apoptos. Men vissa celler är inte självmordsbenägna. De kallas ibland för zombie­celler eftersom de likt ett slags levande döda kan stanna kvar i kroppen långt efter att de slutat fungera på vanligt vis.

Senescenta celler är resistenta mot att dö och måste tas bort. Man har insett att dessa celler måste ha en funktion som hindrar cell­döden och att den måste gå att blockera.

Zombiecellerna påverkar närliggande friska celler och bidrar i takt med att de blir fler till en lång rad symtom, alla relaterade till åldrande. Dit hör kronisk inflammation, benskörhet, synproblem, hjärt- och kärlsjukdomar, demens, ledbesvär, muskelsvaghet, makuladegeneration, lungfibros, njursjukdom och cancer. Men även rynkor i huden och håravfall.

När de blir tillräckligt många orkar vårt utmattade immunförsvar inte längre stå emot. Då åldras vi snabbare och dör.

Jakten på molekyler med förmåga att städa bort åldrade celler tog fart för knappt tio år sedan.

I försök på möss testades en kombination av quercetin – en flavonoid som finns i lingon och blåbär – och cancermedicinen dasatinib. Resultatet var häpnadsväckande gott!

En av de mest lovande kandidaterna hittills är fisetin, en flavo­noid som finns i jordgubbar, äpplen och gurka.

Jättebra musik i Stadsträdgården även ikväll, men inte jättemycket publik.

Regnet gjorde givetvis sitt till.

I trettio år har hon skärskådat känslornas roll i samhället och skrivit hyllade böcker om varför kärlek gör ont. Ändå tycker hon att människor har alltför stor tilltro till psykologer.

När DN:s Sandra Stiskalo möter stjärnsociologen Eva Illouz (en av vår tids viktigaste tänkare) i Paris förklarar hon varför vår terapeutiska kultur är suspekt.

https://www.dn.se/kultur/stjarnsociologen-eva-illouz-darfor-tror-jag-inte-pa-terapi/

Klassiska eller hegemoniska män visar inte sårbarhet. Att undanhålla känslor ger makt, och män vill, medvetet eller omedvetet, inte ge upp den makten. Kvinnor å sin sida har en tendens att ta känslor och relationer på väl stort allvar.

Romantiska relationer är den plats där många av modernitetens krafter möts och korsas, därför är de sociologiskt intressanta. Vart man än vänder sig i västvärlden berättar dejtande kvinnor om hur svårt det är att träffa en man som vill binda sig och stadgade kvinnor om hur oberörda deras män är. Den romantiska kärleken funkar inte i dag. Inte så att alla är olyckliga, men alla verkar ha problem.

Hon konstaterar att osäkerhet, ensamhet och allmänt kaos präglar våra kärleksrelationer. Och hon skriver om hur relationer i dag alltmer kommit att likna varor att konsumera och konkurrera om.

Kärlekslivet har blivit en ekonomi. Och i likhet med så många andra marknader i senkapitalismens tid har även kärleksmarknaden avreglerats.

Att vara modern innebär att använda alla sina mentala resurser för att på egen hand och genom val skapa sig ett så gott liv som möjligt. Det börjar redan i låg ålder. Små barn och deras föräldrar väljer bland aktiviteter och skolor som ska hjälpa barnen framåt i livet. Sedan kommer val av utbildning, bostad, yrke, stil, partner. Detta kräver att jaget blir en entreprenör, säger Eva Illouz.

Även kärleksrelationer är i det moderna samhället en fråga om val och beslut. Tinder är, enligt Eva Illouz, tydligaste exemplet på det.

Man skapar en profil, beskriver sig själv på det mest smickrande sätt, bedömer andras profiler, och avvisar eller accepterar erbjudanden. Det skiljer sig inte i grunden från att granska människor för ett jobb. Sedan arrangerar man intervjuer – dejter – där man försöker imponera på en potentiell partner. Dessa affärsmässiga processer kräver enorma investeringar i tid och får oss att agera som självprofilerande handelsvaror.

Inget är längre givet på kärleksmarknaden, men allt är möjligt. Kanske är det skälet till att så få i dag verkar falla handlöst för någon.

Illouz menar att det oöverblickbara utbudet av möjliga kärlekspartner och den ständiga introspektionen tär på ”vår förmåga att uppleva starka och oförfalskade känslor”.

Är det något som kapitalismen har lärt oss, så är det att överflöd sänker varors värde. Och ju mindre tillgänglig, desto mer åtråvärd.

Det är svårt att sammanfatta Eva Illouz forskning. Vill man ändå försöka, skulle man kunna säga att hon visat att känslorna och kapitalet sitter i samma båt.

Känslor har naturligtvis alltid funnits, men i kapitalismen har känslorna kopplats till konsumtion. Och i dag konsumerar vi i hög grad våra känslor.

Det är även så man måste förstå den intensiva gåvokultur som utvecklats under de senaste decennierna. Vi uttrycker tacksamhet, uppskattning och skuldkänslor genom presenter. Hur många presenter till kollegor, vänner och barn köper man – jag! – inte på ett år? Det är inte klokt egentligen.

Den bild av kapitalismen som hon tecknar liknar ett slutet ekosystem som koloniserat det sociala livets alla delar. Inga aspekter verkar längre orörda och någon väg ut är inte i sikte.

Hon anser att den terapeutiska kulturen är suspekt. Frågespalterna, självhjälpen och de många olika terapisorterna är ju i högsta grad en del av konsumtionskulturen som drar in pengar på att hantera kärlekssorg. 

Lösningen: Hon tror att om män och kvinnor blir jämställda på det sociala och ekonomiska området, verkligt jämställda, så kommer kärleksrelationerna att förändras. 

Illouz älskar bebisar. Att krama dem. Trösta dem. Hålla om dem. När man får ett barn blir man en oändlig källa av kärlek. Det är en kärlek utan ”om” eller ”men”, och barnet bara tar emot den. Som om kärleken var en naturlig och oemotståndlig livskraft.