Om du vill bli rejält blåst – köp funktionsdrycker

DN har en utmärkt artikel i ämnet:


https://www.dn.se/ekonomi/funktionsdrycker-har-blivit-miljardmarknad-battre-med-ett-glas-vatten-och-en-frukt/

Det går att tjäna mycket pengar på att hälla i olika vitaminer, mineraler och proteiner i vatten och sedan marknadsföra det som något bra för hälsan och välbefinnandet.

Då är det klokare att sätta på vattenkranen, ta vatten därifrån och så tar man frukt och grönsaker.

En näringsfysiolog som har granskat olika drycker för DN:s räkning hittar ingredienser som kan vara rent hälsoskadliga

En sak kan vi slå fast: Funktionsdrycker fungerar inte. Och de maxar definitivt inte livet, men de maxar förtjänsten för skrupelfria företagare.

Postvagnen om anrika Rantens Hotells konkurs

Postvagnen är SJK’s medlemsforum. Några medlemmar har skrivit om bakgrunden till detta anrika järnvägshotells konkurs:

”Det är över 11 år sedan som Arne och Anita Fritsell efter 35 år lämnade över rodret till Marita Johansson som förtjänstfullt renoverade det mesta och hotellet fick en ny storhetstid med fullt hus, temakvällar mm. Prisnivån i restaurangen närmast dubblades och kanske att detta skrämde bort en del, främst kvällsgäster. Marita höll ut några år men nya ägare tog över och restaurangen blev asiatisk, även om man behöll luncherna med husmanskost ett tag. Restaurang Matsuya hade inte en chans mot utmärkta japanska Khaan tvärs över gatan och Matsuya stängde redan innan pandemin. Efter det så tror jag inte att man har haft matservering i huset. Har inte hört så mycket om tiden efter pandemin men det har nog varit en rätt anonym tillvaro på hotellet. Har sett en och annan hotellgäst som kommit och lämnat huset.”

”På Booking.com finns det vissa klagomål på hotellet.
Snålt med personal, ofta ingen, incheckning via kodlås, frukost sköts av en person. Under lågsäsong serveras ingen frukost på hotellet, man får gå till Systrarnas café 100 meter bort.
Ganska dyrt för denna låga personaltäthet, cirka 1200 exkl frukost.
Buller från tågen.”

https://www.booking.com/hotel/se/hotell-ranten.sv.html

Hotell S:t Olof är bra mycket bättre (en riktigt långlänk):

https://www.booking.com/hotel/se/hotell-s-t-olof.sv.html?aid=304142&label=gen173rf-1FCAsoyAFCDWhvdGVsbC1yYW50ZW5IJVgDaMgBiAEBmAEluAEHyAEN2AEB6AEB-AECiAIBogIbYmVuZ3RzZm9ybm9qc2FtbWF0YW5rYXIuY29tqAIDuAK5iaagBsACAdICJDk4ZjgxOWZjLWE0ZGEtNGU3MS05NDFmLWQzNjU5Nzc1MDE1MdgCBeACAQ&sid=52d4d3153a8b4bccb81fb8846ea1c64a&dest_id=-2478762;dest_type=city;dist=0;group_adults=2;group_children=0;hapos=3;hpos=3;no_rooms=1;req_adults=2;req_children=0;room1=A%2CA;sb_price_type=total;sr_order=popularity;srepoch=1678345650;srpvid=41543218a5ff00a5;type=total;ucfs=1&#hotelTmpl

Jag lät ej hoppet fara

Min mor jobbade på bokbinderi – från det att jag började skolan och ända fram till dess att hon pensionerades.

Då och då tog hon hem någon av de böcker hon hade bundit. En av dem var ”Jag lät ej hoppet fara”.

Och i förra veckan fick jag se att NLT har skrivit om Elsa Johanssons bok. I depeschkontorets skyltfönster visas nämligen alltid förstasidan av tidningen, som den såg ut för exakt 50 år sedan.

Boken handlar om den ”vård” Elsa erhöll på Ryhovs sjukhus. Hon var som ung flicka intagen där i flera omgångar, från slutet av 30-talet och till början av 40-talet. Förhållandena på detta (och många andra mentalsjukhus) var rent ut sagt fasansfulla på den tiden.

Redan som barn fick man rysningar, bara man hörde sjukhusnamn som Restad och Ryhov.

Nu för tiden är det mer bristen på platser på psykiatriska kliniker som är problemet – och att många med svårare psykisk sjukdom inte får den vård och omsorg (inklusive ett tryggt boende med tillgång till utbildad personal) som de är i behov av.

Och detta är fullständigt skandalöst!!

Det är bara i valrörelser som frågan lyfts av rösthungrande politiker. Efter valet är ”engagemanget” som bortblåst.

Svenska folkmängdsredogörelser

Min morfar Simon emigrerade till Amerika 1903, och exakt datum när han lämnade Velinga finns angivet i Församlingsboken.

Men när han återkom året därpå saknas det exakt datumangivelse. Det står bara 04.


Det finns dock en ytterligare sökväg och det är ”Svenska folkmängdsredogörelser” där emigranter och immigranter finns registrerade (fr.o.m. 1875).

Prästerna i de olika församlingarna skickade årligen in dessa uppgifter till myndigheterna.

Redogörelserna finns att hämta på Riksarkivet.

Jag söker då på Velinga och hittar lätt Simons emigration 1903:


Men bland återvändarna 1904 finns han inte med:


Kan ha ha upplevt det som skamfyllt att återvända så snabbt, något som kanske gjorde att han inte anmälde sin återkomst till kyrkoherden i Velinga, utan ”smet in bakvägen”?

Jag tycker att Simon fattade ett klokt beslut som återvände så snabbt.

Velinga är (och har alltid varit) en bra mycket bättre plats att bo på än ”svenskstaden” Chicago!!

Och givetvis längtade han även efter mormor Lisa som ju bodde nästgårds där i Velinga🙂

https://slakthistoria.se/utvandringen/chicago-svenskstaden

Nalin Baksi om det galna med att stänga mentalsjukhusen


Fram till den stora psykiatrireformen på 1990-talet bodde och behandlades människor med psykiska sjukdomar på de stora mentalsjukhusen. Självklart var det inte värdigt att sex personer delade en stor sjukhussal och enbart betraktades som patienter och inte som individer med sina styrkor och svagheter. De hade inget eget handlingsutrymme och inget eget ansvar. Medicinernas starka biverkningar gjorde många oförmögna att ta hand om sig själva, än mindre att arbeta.

Men allt var inte bara mörker på de stora sjukhusen. Där var en tillvaro som gav patienterna ett sammanhang, trygghet och en känsla av att vara behövda. Patienterna skötte trädgården och andra sysslor, var med och lagade mat och de gjorde gemensamma utflykter.

Intentionerna var goda med psykiatrireformen, men förändringarna drevs för långt. Sett i backspegeln blev genomförandet förskräckande dåligt och uppföljningen dessvärre obefintlig.

https://www.svd.se/a/vexvjB/nalin-baksi-psykiskt-sjuka-far-illa-efter-psykiatrireformen