Själv är jag ”livsförskrämd” för getingar. Den skräcken uppkom troligen den kokheta getingsommaren 1959 då dessa rovsteklar brukade ansamlas i mina saftglas.
Nu ger DN oss goda råd som kan minska getingplågan:
”Klä dig inte som en blomma och flytta snabbt bort dödade getingar. Se där, två av de bästa råden för att din utomhusmat inte ska krylla av sticksugna marodörer.”
Allra helst vill de äta kött och sött, men det mesta i matväg lockar. Det finns även saker de inte är intresserade av, som grönsaker och osötat bröd. Inte heller potatis lockar dem särskilt mycket.
Om getingen är halvdöd efter en smäll med tidningen kan den utsöndra kemikalier som signalerar till kompisarna att ”ta mig till boet och rädda mig”. Så det bästa är att snabbt ta den i ett hushållspapper och kasta bort den.
Har du en färgglad tröja i till exempel klargult och vitt tror getingarna att du är en blomma och kommer för att leta efter nektar. Då är det bättre med gråa kläder.
Det mest effektiva är att ta bort boplatserna, och därmed drottningen, redan på våren.
Ett bra tips är att fylla en vanlig brun papperspåse (t.ex. den för matavfall) med hopknölat tidningspapper så att den blir bullig och liknar ett getingbo. Knyt i hop den i toppen. Häng den ett par meter upp, nära din uteplats. Getingarna tror att det är ett getingbo av en konkurrerande drottning, och håller sig borta.
Det finns en tragisk ironi i att vi tycks läsa färre skönlitterära böcker i en tid då vi i allt större utsträckning behöver dem.
Världen rymmer ett övermått av information, vi fullständigt lever och andas text, ändå tycks det som att det språk vi mest behöver – det som öppnar världen för oss på oväntade vis – är svårast att tillgodogöra sig.
Litteraturen kräver det av oss som vi inte har råd att förlora, men också det som är dyrast för oss att spendera: uppmärksamhet, stillhet och koncentration.
I brist på romaner och poesi försvinner ett fundament av eftertanke från vår värld.
Vad sker med ett samhälle där makthavare, byggarbetare och läkare, lärare och undersköterskor, inte läser skönlitteratur?
I synnerhet unga män verkar i stor utsträckning ha övergett boken till fördel för andra, mer lättuggade distraktioner. Bokläsning är ingen framgångsrik väg för den som önskar sig hög status, och de som har inflytande över sådana frågor (politiker, tjänstemän) gör inte mycket för att hindra den utvecklingen.
Läsande uppstår i ett måste, ett inre behov som man helt enkelt inte kan kompromissa med. Men om vi inte värdesätter den nyansrikedom skönlitteraturen medger är det svårt att se varför nya generationer skulle se annorlunda på saken.
Italo Calvinos roman ”Klätterbaronen”, om Cosimo di Rondò som i ung ålder flyr upp bland träden och svär att aldrig mer röra vid marken bär på en lärdom om bildningens avgörande inverkan för ett fullständigt liv.
Och där någonstans, bland de bildliga trädtopparna, föreställer jag mig att läsningen behöver slå rot. Bland de bildliga trädtopparna, de rum där vi – oavsett vilka vi är – kan finna det utrymme som krävs för att återfå sinnesron.
I slutet av förra året fanns det över 2 600 hundraåringar i Sverige. Det är inte helt klarlagt om vad som avgör hur gamla vi blir, men det finns faktorer som påverkar.
Hämtat ur artikeln ”Här bor det flest 100-åringar i Sverige” i DN:
I början av 2000-talet upptäckte den belgiske demografen Michel Poulain och den italienske statistikern Gianni Pes flera platser på jorden där människor blev ovanligt gamla.
Det rör sig om fem områden – Okinawa i Japan, Sardinien i Italien, Nicoya i Costa Rica, Ikaria i Grekland och Loma linda i Kalifornien – som forskarna kallade för blå zoner. (Forskarna använde en blå penna när de ringade in områdena).
Att många blev så gamla i dessa zoner beror på ett samspel mellan olika faktorer – som ett lugnt liv, sund kost med mycket grönsaker, färska råvaror och sparsamt med kött, samt motion. Det är fler kvinnor än män som kommer upp i de åldrarna, men på Sardinien fann de många manliga hundraåringar. Männen var herdar och gick långa sträckor varje dag.
Det sociala sammanhanget var en gemensam nämnare för de blå zonerna. De riktigt gamla hade något meningsfullt att göra, kanske vakta en get eller passa barnbarnsbarn. Det är viktigt att man känner att man gör nytta.
Henrik Ennart har i en bok från 2013 pekat ut ett område i Sverige som sträcker sig från södra Småland och ner till nordöstra Skåne med ovanligt hög andel hundraåringar.
Fler studier pekar på att den lyckligaste tiden i livet är mellan 65 och 75 år.
Dagens 70-åringar är mindre deprimerade, har mer sex och dricker mer alkohol än tidigare generationer 70-åringar. Medan dagens unga dricker mindre alkohol, har mindre sex och är mer deprimerade än tidigare generationers unga. Man kan nästan säga att 70 är det nya 20!!
Många 100-åringar verkar ha en positiv livssyn. Studier visar att om man är trött på livet så är det den absolut största riskfaktorn för att man ska dö de närmaste tre åren, till och med större än om man hade haft hjärtinfarkt eller cancer. Att vilja leva och vara nöjd med livet verkar vara en överlevnadsfaktor.
Bloggansvarig läste Ennarts artikelserie i SvD när det begav sig:
Ät inte för mycket, ät i huvudsak mat från växtriket, ät många olika sorters vegetabilier, dra ner på socker och vete, ha en egen örtagård, ät det som finns där du bor, drick inte för mycket komjölk, ät fisk och surmjölk och ost, låt magen vila på natten (och ät huvudmålet mitt på dagen – absolut inte på kvällen), och ät tillsammans med andra!
Kvantfysikens universum är oordnat, det bubblar i tomheten, det skapas och försvinner partiklar. I nuläget går inte heller relativitetsteorin och kvantfysikens idéer ihop.
Det som är häftigt med den moderna fysiken är att den är oordnad, vilket gör att den liknar humanioran. Julia Ravanis vill visa att det är vackert med det som är kaosartat.
Elina Pahnke på Aftonbladet Kultur: Ett annat sätt att leva innebär inte nödvändigtvis en förlust, utan tvärtom – att det finns ett annat, möjligt liv som innehåller mer njutning, mer skönhet.
Vicky Canning talar om nyliberaliseringen av sinnet och hur människor trots sina gemensamma intressen har slutat tro att de hör ihop. Nyliberalismens framfart når bortom välfärdens privatiseringar och politikens samarbeten med näringslivet. Den tar sig in i själen, och får oss att glömma att vi i grund och botten behöver varandra.
Vi tror att vi kan finna lyckan i produktionen, det vill säga vårt arbete, eller genom konsumtionen, alltså det andra producerar. När det inte fungerar måste vi få vår nästa fix. Och sådär fortsätter det i all oändlighet, eftersom kapitalismen inte bara säljer varor, utan också profiterar på att vår längtan aldrig mättas till fullo.
Men än har inte hela hjärtat sålts ut till vinstintressena. I boken ”The Care Manifesto: The Politics of Interdependence” skriver författarna i The Care Collective om hur vi kan återupptäcka omhändertagandets kraft. En av de politiska förändringarna som måste ske handlar om att demokratisera demokratin, skriver de. Alltså, för att känna sig som en del av samhället måste samhället också erbjuda en större delaktighet än att låta avgörandet falla på valdagen var fjärde år. Individualismen kan byggas bort – genom att vi skapar institutioner för kollektivets bästa, i stället för näringslivets vinning.
