Kan innehålla spår av sanning, med inslag av humor, samt ett inte ringa mått av rena överdrifter.
Dagens Kinnekullevandring utgick från Trolmen och där dök Cristina Rousu upp i sin fina trädgård. Erbjudandet att få kika in i hennes helmysiga växthus gick givetvis inte att motstå. Vår vandring gick sedan via hamnarna i Råbäck och Trolmen. Synd bara att den hembakade Tigerkakan var uppäten. Men då får man helt sonika ta med det som Coop haver att erbjuda.
Dagens långpromenad företog vi mellan Råbäck och Råbäckshamn.
Vi kunde ana oss till det subkambriska peneplanet men bottenkonglomeratet var för oss fördolt. Stenhuggeriet var semesterstängt men det var glädjande att notera att så många människor var ute på vandring.
Vi stötte på en f.d. programledare för Mitt i naturen och vi fick tillfälle att prata med två mycket trevliga libanesiska kvinnor.
Men den hembakade tigerkakan (som var bakad av ett riktigt Lejon och född när Fruntimmersveckan är till ända) torde ha varit dagens absoluta höjdpunkt!
Min bror och min svägerska har varit på utflykt till Velinga.
I Mossagården (se min brors nytagna foto) föddes min mormor Lisa 1891. Gården är fortfarande i släktens ägo. Några skotthåll därifrån föddes min morfar Simon 1884, i gården Moledet. Där bedrev hans far lanthandel, skomakeri och jordbruk. Fadern var även en generös bidragsgivare till missionshusbygget i byn. Simon for till Amerika men återvände relativt snart till Velinga, pga stark hemlängtan (måhända ett släktdrag). Han lär ha varit den förste i socknen som ägde en cykel, sannolikt för att försöka imponera på Lisa!
På kyrkogården vilar Lisas föräldrar, tillsammans med två av deras barn.
PS 105 Till härlighetens land igen
Härligare trakt än den kring Velinga är svår att finna
Gott om Rangska Badbrudar fanns det denna dag på Närebo. Men något badväder var det då rakt inte. Däremot var lunchen mycket god, bemötandet synnerligen gott och kardemummabullen till kaffet superb.
Den livsfarliga cykelturen dit ut kommer att avhandlas i annat, för ändamålet lämpligare forum.
Svenska flaggans dag är avskaffad, men fanbärarna har fullt upp att göra ändå.
(Teckningen kommer ute från Fritz udde).
Jag blir upprörd av det som framkommer i de reportage Bosse Carlqvist från Västnytt har gjort om Vallehemmet.
Därför skickade jag detta mail till honom:
”Det är obegripligt att personalen inte FÅR informera besökande om att det nya coronaviruset grasserar på avdelningen/enheten, detta när de ÄR SKYLDIGA att informera besökande om att caliciviruset härjar på en viss avdelning/enhet!
Läs här (dokument från SkaS till äldreboenden/korttidsavdelningar):
Var finns logiken? Har du möjlighet borde du fråga en talesperson för den kommunala vården.
Det är märkligt att frågor om pandemin oftast besvaras av socialt utbildade chefer, sällan av den som är MAS. Vad kommer det sig?”
Jag säger som Strindberg: Sök ej djup där djup ej finnes…
Strindberg skrev ”En dåres försvarstal” efter skilsmässan från Siri von Essen.
Skälet till att boken tillkom tycks ha varit att Strindberg var rädd för att bli omyndigförklarad och inspärrad på sinnessjukhus. I sin oro för makens hälsa hade nämligen Siri vänt sig till en schweizisk läkare som förklarat honom sinnessjuk. Med sitt försvarstal ville författaren bevisa att han var förföljd och att hustrun varit honom otrogen.
Det blev till att sitta utanför altandörrarna vid intagandet av den goda rabarberpaj vi bjöds på denna regniga julieftermiddag. (De utan riskstämpel satt där inne).
Men skydd sakades definitivt inte mot de rikligt fallande dropparna.
Ibland kan sociala medier kännas som rena natta. Då tar det verkligen emot att göra inlägg, att gilla och kommentera.
Då får man göra uppehåll. Det finns ju annat att fylla tillvaron med.
Det finns platser där natten knappt existerar så här års. Nattavaara hör dit. Visserligen ligger stationen med detta namn bara en kilometer norr om Polcirkeln, medförande att midnattssolen bara gör en kort visit varje sommar. Men ljuset är ändå förhärskande.
https://jvgfoto.se/dagens-bild/2020/07/13/
Och hade vi suttit på tåget norrut nu hade det definitivt blivit ett inlägg, kanske illustrerat med ett foto på den lilla väntsalen i Nattavaara!
Jag tror faktiskt att denna väntsal är betydligt trevligare än den på busstationen i Skara. I den sistnämnda härskar nämligen mörkret, året om.
Måhända att det är COVID19 som har medfört att inspirationen och engagemanget går på långvarv. Inte en enda gång under innevarande år har vi kunnat att ta emot våra barnbarn när tåget gör uppehåll vid perrongen i Skövde respektive Falköping.
Det är inte så konstigt att håglösheten hotar att ta över.
Och skogshallon smakar bäst på Skogshyddan
Bengt Rahms blogg 