Olof Ehrenkrona sammanfattar året då maktutövningen kom att präglas av empatilöshet

I en ledare i morgondagens SvD sammanfattar Olof Ehrenkrona sin bild av händelserna som har präglat det gångna året.

https://www.svd.se/en-betraktelse-kring-det-som-snart-blir-historia

Jag har gjort några klipp ur ledartexten:

I Sverige år 2020 har sanningen om en misslyckad strategi stått mot myten om välfärdsstatens effektivitet och moraliska överlägsenhet.

Experterna paraderade i nyhetsmedierna med sina förutsägelser och kalkyler. Någon utnämnde statsepidemiologen till nationens ”guide i galaxen”. Andra tatuerade hans porträtt på kroppen, och när någon försökte säga något kritiskt om budskapet att pandemin inte skulle drabba Sverige, uppmanades vi att i stället gemensamt ”kärleksbomba” en myndighet.

De avvikande definierades ut som ”hobby-epidemiologer” eller ansågs fika efter egna forskningsanslag. Andra var möjligen experter, men eftersom de inte var knutna till myndigheten eller tillhörde hyllningskören var de ändå ”fel” och inte värda att lyssna till.

Några stod ändå raka i stormen och skulle så småningom – tyvärr – få rätt i sin kritik av vad som kallades för en strategi. I grunden var den ju inte stort mer än ett försvar för den inledande passiviteten och de åtföljande felbedömningarna och missgreppen.

Strategin yxades till allteftersom, samtidigt som antalet döda steg. Riskgrupperna skulle skyddas. Flockimmunitet var inte målet, medlet däremot var att låta smittan spridas i lagom takt så att sjukvården hann med. I realiteten lämnades riskgrupperna åt sitt öde, och de som inte kunde värna sin hälsa själva eller förstod vad som hände, blev sjuka och dog.

Det blev en illustration till sambandet mellan politik och etik. Vad fanns det egentligen för värden bakom beslutet att inte bedriva vanligt smittskyddsarbete för att med största möjliga kraft bekämpa smittspridningen? Svaret finns som så ofta inte i målformuleringarna utan i bortförklaringarna.

Den första bortförklaringen var att förneka dödstalens betydelse eller att förringa och relativisera det stigande antalet. Facit är inte antalet döda, menade exempelvis FHM:s generaldirektör.

En del laborerade med statistiken och hävdade att de som dog i covid-19 ändå skulle ha dött av något annat, eller borde ha dött förra eller förrförra året. Gemensamt var bakomliggande utilitaristiska föreställningar. En av dessa var jakten på flockimmunitet – att några måste bli sjuka och dö nu för att någon annan skulle överleva senare.

Empatilösheten, som alltför ofta har präglat försvaret för den svenska strategin, undergräver tilltron till välfärdsstatens moral. Många har också med olust under pandemin sett hur gamla människors möjligheter att få adekvat vård har prioriterats ner med stöd i Socialstyrelsens nya riktlinjer om att den biologiska åldern ska vägas in i behovsprövningen.