Kungarna och drottningarna inom skidåkningen är puts väck

Författaren Lena Andersson förklarar varför i dagens SvD:

https://www.svd.se/det-finns-inga-skidkungar-langre

Några klipp ur texten:

Fram till och med 1988 utgjordes herrskidåkningen av tre distanser, 15, 30 och 50 kilometer. Alltid individuell start, själva poängen var att kunna hålla hög fart utan draghjälp och att disponera ett lopp, inte att hitta en bra rygg. De tre distanserna var tydligt åtskilda men sammanhållna, balansen mellan dem väl avvägd. En skidkung måste behärska alla tre.

Några tronpretendenter finns inte längre, för det finns ingen tron, bara en strömmande fors av flyktighet, ett gytter av likartade masstartslopp, tävlingar utan rytm och karaktär, upphackade tillfällighetshändelser. 

Längdskidåkningen förstod inte sig själv utan trodde att den borde bli något den inte var. Så gjorde den våld på sin essens, grenens inbyggda relation mellan sina delar: kropp, psyke, utrustning och underlag. 

Längdåkningen har inget ärende längre, bara en behagsjuk drift att visa upp sig. Skiftet kom ur penninghunger och ett slags professionalisering, inte i betydelsen specialisering och större skicklighet.

I dagens skidåkning blir nästan ingenting oförglömligt, alla är i en enda hög, det är plockepinn och plotter och inflation i jämntjocka lopp. Det saknas konturer. Endast de närmast sörjande minns hur det gick på senaste världsmästerskapet.

Bloggaren tillägger: När han fick veta att det finns något som benämns Kalla AB fick han kalla fötter.

Och nu skall skidåkarna helst ha en bössa med sig i spåret. Det verkar ge extra klirr i kassan. Men man får ändå vara tacksam för att det inte rör sig om handgranater.

Idrotten har blivit ”das Opium des Volks”, en religion där Mammon är Gud.

Det var skillnad när Eero Mäntyanta befann sig i spåren. Det var tider det!

%d bloggare gillar detta: