I väntan på bättre tider

I första hand gäller detta givetvis situationen vad gäller den hemska pandemi som har plågat mänskligheten i bortåt 14 månader.

Idag hämtade jag en beställd bok på Biblioteket: Draksådd av Christian Daun. Den handlar om de svenska ”sätta-kommunen-på-kartan-haverierna”. De är faktiskt tillräckligt många för att även de utgöra en riktig pandemi, en svår sjuka i samhällskroppen.

Storslagna visioner leder inte sällan till förödmjukande och för kommuninvånarna synnerligen kostsamma magplask.


Om jag minns rätt ville en lokalpolitisk ”pamp” för ett par årtionden låta uppföra ett tjugovåningshus nere i kolhamnen i vår stad. Gudskelov rann detta av megalomani präglade projekt ut i sanden. Av den tilltänkta potenssymbolen blev det inte ens en liten vickevire.

Det är den här typen av projekt som poppar upp hos politiker i de partier som har drabbats av något som kan liknas vid en inre förmultning.

När arbetet i partiets lokalavdelning börjar präglas av trötthet och brist på inspiration (plus att rotandet i förråden efter uttjänta kulisser och föråldrad rekvisita blir resultatlöst), det är då tanken om Medeltidens Värld (eller en och annan Mega-Arena) kan dyka upp, till och med där man minst anar det.

Många kommuner gör om samma misstag, gång på gång.
Hamnar på kartan gör nog dessa kommuner, den karta över de städer där hoppet om bättre tider känns mer avlägset än annorstädes.