Om raggare och knuttar

Att kritisera PBM är nästan lika provocerande som att kritisera Kina.

Den kinesiske ambassadören i Stockholm säger att de journalister som kritiserar landet för behandlingen av uigurer ”har smutsig hand”.

Företrädarna för raggarkulturen är inte mycket bättre. De lidköpingsbor som vill bo i en stad som förknippas med ett värdigt liv är inte vatten värda. Men motorfolket är starka och har makten på sin sida. Det är riskfritt att ge de som inte gillar cruisingkulturen en rejäl snyting.


Under barndomen var jag livrädd för raggare. Raggarlivet handlade om slagsmål, upplopp, brännvin, kvinnomisshandel och ett alltigenom svinaktigt leverne.

Men det var inte raggarna som misshandlade mig. Det gjorde ett gäng knuttar. De tog sig in i föreningens lokal och blockerade dörren så vi att vi s-ungdomar inte skulle kunna fly. Den värste av dem siktade mot mjälten.

Vi klarade oss helskinnade, vi som kämpade för en bättre värld. Den f.d. klasskamraten som riktade slagen mot mig (med sin ”smutsiga hand”) lär faktiskt ha blivit socialdemokrat på äldre dar.

Det var kanske det vi anade när vi inte polisanmälde misshandeln – att vi inte skulle låta hoppet fara.

När vi gick i 5:e klass ställde ”mjältsiktaren” min bäste kompis mot skolans tegelvägg och böjde huvudet på kompisen framåt. Kompisen stretade emot. Mobbaren släppte då taget varvid huvudet for rakt in i väggen, med blodvite som följd. Varför gjorde han detta illdåd? Min kompis hade två ”fel”. Han var lärarbarn och han talade skånska… Att skvallra för klassföreståndaren Torsten Torsein var det aldrig tal om.

Nu hoppas vi att även PBM-älskarna kommer till insikt. Har man en raggarbil kan man alltid ta sig en sväng ute på vischan. Men kommer de i tusental är det inte roligt längre, särskilt som ”svansen” är betydligt större än de där som påstår att de har vett att sköta sig.