Rostbälteskänslan skrämmer många utsocknes

Min far pratade ofta om att lidköpingsborna var svåra att komma in på livet. I ”Lidköping gällde enkom våran sta och våra pôjka”.

Jag flyttade hit 1976 och näst intill alla de lidköpingsbor jag stött på sedan dess, oavsett om de har varit ”urinvånare” eller inte, har varit hur öppna och trevliga som helst.

Vad jag har däremot har haft svårt för är hysterin kring bandylaget samt befolkningens stora motorintresse, och där är det ingen som har lyckats få mig till att ändra ståndpunkt.

Men det finns tvivelsutan en kärna av individer (måhända av den lite märkvärdigare sorten) som vill markera hur en äkta lidköpingsbo skall ”se ut”. Och den kärnan skulle jag aldrig i livet vilja upprätta någon närmare bekantskap med.

Utifrån det som skrivs i vissa av inläggen i denna blogg kan man förmoda att även kärnan försöker hålla bloggaren på avstånd – på betydligt större avstånd än det FHM rekommenderar.

Foto ur dagens NLT på en typ av event som får mig att tänka på rostbältet i USA, och som utan tvekan lär få majoriteten av inflyttade att överväga att flytta tillbaka till mer beboeliga trakter:

Jag ser det som mycket positivt att NLT har fått nya ägare, ägare som inte har kopplingar till gamla maktstrukturer i staden. Hur lokaltidningen beskriver staden, bygden och regionen saknar sannerligen inte betydelse, vare sig för urinvånare eller inflyttade från landet metropoler.

Det finns en värld norr om Toftabäcken. Man behöver faktiskt inte komma längre än så för att ana att det finns en annan värld, en värld där både pojkar och flickor räknas, en värld som vill öppna upp för moderna åsikter – inte minst inom miljöområdet. Och i trakten av Tolsjö finns det en bilskrot där man vet hur man tar hand om gamla skrothögar.

Jag kom att tänka på en sak till: Flera av de politiska partierna å orten har utvecklats till något som kan liknas vid ”familjeföretag”, där folk utifrån har en minimal chans att lägga om kursen. Att t.ex. försöka ta sig in i socialdemokraternas innersta krets, där agera som miljökämpe och propagera för ett äkta grönt folkhem med de stadsnära skogarna som riktiga skötebarn, det lär vara en total omöjlighet.