Det är alltid lika trevligt att möta människor som hälsar när man möter dem.
Våra talrika promenader på Strandpromenaden ger oss många små glädjekickar, skapade av att någon med en blick, ett litet leende och en nickning bekräftar att just vi finns till.
Givetvis har vi samma sätt att tänka vad gäller vårt sätt att bemöta våra medmänniskor.
Att bli sedd och därmed bekräftad kan faktiskt betyda mycket för en ensam och kanske djupt nedstämd vandrare.
Det finns alltid undantag. En del av de vi möter tycks vara så upptagna med att förverkliga sig själva att de inte skulle komma på tanken att bjuda på ett litet leende. Det ”jag” vi möter är tydligen världens medelpunkt.
Men de är inte särskilt många, dessa stelnackade och bortåttittande individer.
Och det är vår absoluta uppfattning att även ungdomar och yngre vuxna har anammat budskapet om hälsningens betydelse i ett civiliserat samhälle!!
Men så här långt behöver det inte gå, som till famntag, klapp eller kyss. Eller ta sig till att lyfta kjorteln fram:
https://www.svenskakyrkan.se/goteborgsstift/halsningen-en-tyst-kunskap
Att ta sig tid att titta varandra i ögonen vid mötet med en medmänniska är definitivt det som är allra, allra viktigast – kombinerat med ett litet hej.
Gör för allt i världen inte som i Tibet – att hälsa genom att stäcka ut tungan!
Bengt Rahms blogg 