Vad sker med ett samhälle där makthavare, byggarbetare och läkare, lärare och undersköterskor, inte läser skönlitteratur? 

Det finns en tragisk ironi i att vi tycks läsa färre skönlitterära böcker i en tid då vi i allt större utsträckning behöver dem.

Världen rymmer ett övermått av information, vi fullständigt lever och andas text, ändå tycks det som att det språk vi mest behöver – det som öppnar världen för oss på oväntade vis – är svårast att tillgodogöra sig.

Litteraturen kräver det av oss som vi inte har råd att förlora, men också det som är dyrast för oss att spendera: uppmärksamhet, stillhet och koncentration.

https://www.svd.se/a/7dbOxo/urvattnad-litteratur-raddar-inte-mans-lasning

I brist på romaner och poesi försvinner ett fundament av eftertanke från vår värld.

Vad sker med ett samhälle där makthavare, byggarbetare och läkare, lärare och undersköterskor, inte läser skönlitteratur?

I synnerhet unga män verkar i stor utsträckning ha övergett boken till fördel för andra, mer lättuggade distraktioner. Bokläsning är ingen framgångsrik väg för den som önskar sig hög status, och de som har inflytande över sådana frågor (politiker, tjänstemän) gör inte mycket för att hindra den utvecklingen.

Läsande uppstår i ett måste, ett inre behov som man helt enkelt inte kan kompromissa med. Men om vi inte värdesätter den nyansrikedom skönlitteraturen medger är det svårt att se varför nya generationer skulle se annorlunda på saken.

Italo Calvinos roman ”Klätterbaronen”, om Cosimo di Rondò som i ung ålder flyr upp bland träden och svär att aldrig mer röra vid marken bär på en lärdom om bildningens avgörande inverkan för ett fullständigt liv.

Och där någonstans, bland de bildliga trädtopparna, föreställer jag mig att läsningen behöver slå rot. Bland de bildliga trädtopparna, de rum där vi – oavsett vilka vi är – kan finna det utrymme som krävs för att återfå sinnesron.

Henrik Sahl Johansson SvD Kultur