Nu befinner vi i augusti – tiden för kräftor, surströmming och skilsmässor.
https://www.svd.se/a/7dEQ73/ann-heberlein-om-varfor-sa-manga-vill-skilja-sig-efter-semestern
Hämtat ur artikeln i SvD:
Trots att folk översköljs av goda råd om hur de ska rädda kärleken går det åt helvete. När de väl får tid att vara tillsammans med den de en gång valt att leva med upptäcker de att de inte gillar varandra särskilt mycket.
Det är sorgligt när den människa man en gång lovat att dela sitt liv med, den som en gång varit den viktigaste personen i hela världen har blivit någon man inte längre känner igen, en främling.
Alternativt: Mannen, eller kvinnan, som en gång tedde sig som en oemotståndlig lockelse har blivit alltför välkänd, förutsägbar, trist.
Kärleken tar slut, magin är borta, attraktionen är ett avlägset minne och skilsmässan ett faktum.
Hälften av alla äktenskap slutar på det viset. Det är dystert – ändå fortsätter vi att envisas med att förälska oss och gifta oss. Att vara två tycks vara ett djupt liggande behov hos människan.
”Att älska är att ge det man inte har till någon som inte vill ha det”, säger den franske psykoanalytikern Jacques Lacan. ”Kärlek är en illusion, den som älskar saknar något men han vet inte vad det är; den älskade vet inte mer, han besitter något som gör honom attraktiv, men han vet inte vad”.
Kärleken och berättelsen om kärlek inte är samma sak. Den romantiska kärleken är en konstruktion, byggd av andras berättelser om kärlek. Av filmer, romaner, tv-serier, reklam.
Människors bilder av semester är ungefär lika orealistiska som dem de odlar om kärleken. Möjligheterna till konflikter är oändliga när alla förväntningar kommer på ska. En misslyckad semester kan vara spiken i kistan. Semestern löste inget utan fick bara bristerna att synas ännu tydligare, grälen att öka och tristessen att växa.
Den brittiske filosofen Alain de Botton menar att anledningen till att så många äktenskap slutar i skilsmässor är att människor gifter oss med fel person, detta eftersom de söker efter fel egenskaper hos en eventuell partner.
Människor ger också fel bild av sig själva i begynnelsen av en relation, angelägna som de är att visa sig från sin bästa sida och te sig så attraktiv som möjligt i den andres ögon. Det uppenbara problemet här är att det är omöjligt att upprätthålla illusionen av att vara någon annan än man är en längre tid.
De Botton menar att vi bör möta varje ny potentiell partner med utgångspunkt i den grundläggande insikten om att ingen är perfekt. Han föreslår att vi ställer oss själva frågan vilka brister vi kan leva med hos en partner, och vilka brister vi inte klarar av.
Både vi och våra äktenskap skulle må bra av att vi överger den romantiska – och fullständigt orealistiska – idén att en enda person på något mirakulöst sätt kan tillfredsställa alla våra behov, förstå oss och bota vår ensamhet.
Den romantiska föreställningen om äktenskapet bör bytas mot den tragiska insikten om att alla är ofullkomliga, ensamheten obotlig och att vi med största sannolikhet aldrig kommer att bli förstådda.
Först då är vi redo att leva med en annan människa och binda oss till någon med avsikten att leva tillsammans i nöd och lust, i vardag och under ferier.
Äktenskapet kan ses som ett kontrakt mellan makarna där de förhandlar sig fram till vad som gäller för just deras äktenskap.
I grunden handlar det om att kalibrera sina förväntningar om vad ett äktenskap är och vad man kan förvänta sig av varandra.
Att leva i ett olyckligt äktenskap är också en tragedi, en pågående och växande tragedi som skadar alla inblandade. Då är skilsmässan nödvändig, och det som skapar förutsättningar för något annat, sundare och helare, ensam eller tillsammans med en annan ofullkomlig varelse.
Bengt Rahms blogg 