Johan Pehrson bjöd på en presskonferens utöver det vanliga. Han sa visserligen att ”vi måste skapa en mening med vår tid på jorden”. Men han kunde inte, trots stora ordmassor, förklara vad meningen med Liberalernas tid i regeringen är.
https://www.dn.se/ledare/amanda-sokolnicki-med-sadana-partiledare-behover-liberalismen-inga-fiender/
På område efter område går den nya regeringens vision ut på att montera ner den politik som Liberalerna traditionellt har stått för: biståndet kapas, klimatambitionerna minskar, precis som rättssäkerheten. Synen på migration – och behandlingen av människan på flykt – ändras dramatiskt.
”Socialliberalism, i vår tid!” utropade Johan Pehrson efter att uppgörelsen presenterats. Med sådana partiledare behöver inte socialliberalismen några fiender.
Jan Jönsson, Liberalernas starke man i Stockholm, konstaterar att det här är mycket värre än han befarat. Den tidigare partiledaren Maria Leissner satt med tårarna rinnande, ”chockad”, när reportrar började ringa. L-ledamoten Anna Starbrink har sagt att hon kommer att rösta nej till både begränsad tolkhjälp i vården och ett nationellt tiggeriförbud när frågorna kommer upp på riksdagens bord.
Att Johan Pehrson en dag som denna hänvisar till att hans partigrupp kommer att acceptera uppgörelsen för att de tillhör ett parti som var med om att införa demokratin är bisarrt. Det han gjorde i dag var inte att fortsätta på Liberalernas hedervärda historia, det var att bryta med den.
Bengt Rahms blogg 