Eller Liberala Svansviftarepartiet!
https://www.dn.se/kultur/per-svensson-liberalerna-forbinder-sig-att-vifta-pa-svansen-i-fyra-ar/
Hämtat ur Per Svenssons strålande betraktelse i DN Kultur:
Liberalerna har i olika sammanhang talat om sig själva som ideologiska vakthundar. Men vad ska man säga om en vakthund som varken kan morra eller skälla?
Johan Pehrson har inte bara låtit Jimmie Åkesson trä på honom ett politiskt strypkoppel. Han har också accepterat att förses med munkorg.
I en passus i den nonaggressionspakt som det nya regeringsunderlaget arbetade fram på Tidö slott stipuleras att ”samarbetspartierna” ska ”tala respektfullt om varandras centrala företrädare”.
Man anar att detta artighetsobligatorium varit en hjärtefråga för Jimmie Åkesson personligen. Han brukar själv få något hundlikt ledset över sig så snart någon i en debattstudio dristar sig till att påminna om vad det är för slags parti han leder och vad dess företrädare har sagt och gjort genom åren. Man förstår att han helst slipper sådana respektlösa påhopp.
Nu har Liberalerna, en gång i tiden principiellt respektlösa gentemot Åkesson och hans mångåriga kamp mot ”det själlösa” och ”splittrade” samhället som skapats av ”det socialliberala etablissemanget”, förbundit sig att de kommande fyra åren vifta på svansen. Helg seger! Jimmie Åkesson har skäl att känna sig nöjd.
Det gick ju bra också i måndagens statsministeromröstning. Pehrson & Persson skötte sina nya hundjobb utan anmärkning. Mats Persson, Liberalernas gruppledare, var möjligen överdrivet entusiastisk när han i sin röstförklaring prisade det så kallade Tidöavtalet: beskäftig iver är inte sällan ett tecken på nervositet. Men som goda vallhundar lyckades han och partiledaren hålla samman sin flock. Ingen i Liberalernas partigrupp följde de liberala instinkterna och rymde.
Nu kan Jimmie Åkesson flytta in i regeringskansliet som arbetande styrelseordförande, medan Ulf Kristersson tar plats i vd-rummet med Ebba Busch som vice-vd. Och L?
”Vi liberaler är förväntansfulla”, försäkrade Mats Persson. Plats i korgen? Jodå, men det är ju en ministerplats vi talar om, kanske rentav två eller tre, och förmodligen också ett och annat ”sakpolitiskt” ben att gnaga på. Men ändå: ett hundliv.
Mats Persson talade om en ”liberal borgerlig regering”.
”Vi röstar om Jimmie Åkessons regering”, sa Annie Lööf, med en helt annan trovärdighet och markkontakt.
I det valet, för eller mot SD-styret, ställer hennes tidigare allierade, Liberalerna, sig på den antiliberala sidan. Det gör måndagens statsministeromröstning historisk. Sällan har ett sidbyte i svensk politik framstått som så skamligt.
Från de fyras gäng hänvisades till ett mandat för förändring som de fått från svenska folket. Det finns skäl att påpeka att den omaka regeringskoalitionen vann valet med en marginal på inte ens en procentenhet. Något entydigt ”folkligt” mandat för paradigmskiften finns inte. Man borde kunna begära en smula ödmjukhet inför det faktum att hälften av väljarna sagt nej till högerblockets systemskiften.
Men det är just dominansbeteendet, övertygelsen att man själv är den enda legitima uttolkaren av ”folkets” sanna vilja som utgör det definierande kriteriet på den auktoritära högerpopulismen. Och nu har denna i grunden antidemokratiska rörelse kommit till makt och myndighet också i vårt land. Liberalerna lovar att vara konstruktiva och respektfulla. Vov vov!
Nooshi Dadgostars blixtrande retoriska raseri i riksdagens talarstol var i gengäld underbart respektlöst.
Bengt Rahms blogg 