Stortuta, halvtuta, lilltuta och sömntuta!

Jag läser boken ”Det emaljerade hjärtat” av Bertil Torekull.

Boken handlar om Bertils far som var ingenjör och chef på Kockums Emaljverk i Ronneby.

Om Bertil Torekull (som fick avsked på grått papper 1991, då som chefredaktör på Svenska Dagbladet) : https://sv.wikipedia.org/wiki/Bertil_Torekull

Bertil påminner mig om en företeelse som även präglade min uppväxttid i Falköping.

I Ronneby handlade det framförallt om Bruket (dvs Emaljverket som hade en stor och en liten tuta) men även om Weltings träfabrik och Snickeri och Träs fabrik.

Vad gjordes det då med dessa ångvisslor? Jo det blåstes!!! Utav bara den! Det var som att styrde fabrikstutorna hela staden.

Hämtat ur boken:

Det tutas och blåses och visslas till arbete, till mat och helg men framförallt som en påminnelse om Brukets och de andra fabrikernas makt.

Alla bör skilja på stortuta, halvtuta och lilltuta.

På morgonen blåser stortutan på Bruket, arbetarna börjar sju, Bertils far halv åtta och kontoristerna halv nio. Klockan tolv blåses till lunch som varar till ett, men redan halv ett blåses liksom en halvtutas varning till alla som tagit sig en farlig lur: Seså, jobbet, stig upp! Vid kvart i ett ljuder lilltutan och det är bråttom tillbaka innan portarna stängs och fabriken slukar alla i sin bullriga mage.

Så kommer då – två minuter i ett – lystringstutet, allra minsta tutan: om två minuter ska alla stå på sina positioner knäpptysta och klara att uppfylla kvoten om 20.000 emaljerade kärl/dag. Klockan ett blåser så stortutan och medan den ännu pågår hörs läderfabriken och snickerifabriken falla in med sina småtut – över bygden berättas därmed att, Gud vare tack och lov, hela staden befinner sig i arbete för sin lovande framtid.

Så dresserar Bruket sin stad.

https://digitaltmuseum.se/021016030993/haglunds-rullgardinsfabrik

I min hemstad Falköping handlade det om Haglunds Rullgardinsfabrik. I fabrikens ångvissla blåstes det på liknande sätt – vid arbetsdagens början och dess slut och vid rasts början och slut. Tutandet hördes över hela staden och alla visste vad klockan var slagen. Det rullade uppför Mössebergssluttningen och (om fönstret var öppet) ända in i mitt pojkrum. Var det skoldag var det dags att stiga upp, och ta sig an havregrynsgröten. Och någon sömntuta har jag då aldrig varit!!

Sovit har jag gjort som en kratta, särskilt i ungdomen. Men det kan kanske bero på avsaknad av rullgardin!?