Författare: bengan

För 150 år sedan fanns ingen etablerad kultur för löpning i norra Europa och den som fick för sig att börja springa i skogen löpte risk att betraktas som galen. Så sent som i början av 1900-talet hade de löpande finska bröderna Kolehmainen känt sig tvungna att springa iförda ytterrockar av rädsla för att någon i hemorten annars skulle tro att de rymt från det lokala mentalsjukhuset. Situationen i Sverige var likartad. En bra bit in på 1900-talets mitt var motionslöpning fortfarande ett mer eller mindre okänt fenomen.

https://www.svd.se/a/WRmQAr/sa-blev-svenskarna-ett-joggande-folk

Det var inte enbart det gamla lokalsamhällets misstänksamhet mot avvikande beteenden som stått i vägen för löparintresset. Fram till andra världskriget bjöd den välorganiserade linggymnastiken också starkt motstånd.

Linggymnastiken betonade estetik och harmoni. Dess rörelseschema utformades för att skapa symmetriska kroppar och gymnasterna såg med stor misstänksamhet på aktiviteter som innebar ensidig träning eller extrem fysisk ansträngning.

Igår var det tre år sedan nyheten kom om en ny typ av lunginflammation, från Wuhan i Kina.

Men de svenska myndigheterna tyckte att det som skulle bekämpas var alarmismen, inte det virus som snart skulle ge upphov till en dödlig pandemi.

I nästan tre år lyckades vi båda hålla viruset stången. Men sedan var det klippt. Att vi klarade oss så länge berodde givetvis mycket på ren tur, men att vi tog viruset på allvar från allra första stund lär säkert ha haft viss betydelse för det senkomna insjuknandet.

Tio dagar efter symtomdebuten lyckades jag ta mig till Furuhäll. Och att ha Kinnekulle i fokus är faktiskt folkhälsa, när den är som allra bäst.

Men det där med vinterbad får alarmklockorna att ringa. Precis som med covid är sådant inget vidare för den stackars kroppen.

Vinterspaning vid Hornborgasjön

Ibland känns det inte bra när man har börjat läsa en ny bok.

Så är inte fallet med Senseis portfölj.

Idag tog jag en liten promenad, men längre än till Skogshyddan räckte inte krafterna.

Om kolningen har Gunnar Nygren, professor emeritus vid institutionen för samhällsvetenskaper på Södertörns högskola och själv fritidskolare, skrivit en underbar bok som Göran Greider nu har recenserat på Aftonbladet Kultur:

https://www.aftonbladet.se/a/Xb9GXW

Milan hostade till
och slog.
Kolaren ramlade i
och dog.
Inte en knota blev
kvar av karn.
Käringen med sina
nie barn
Tvangs av nöden på
socknen ut.
Annars var allt som
det var förut.

Dikten är Helmer Grundströms

När man ligger halvt utslagen på soffan är det gott att ha tillgång till tidningar. Och i dagens GP hittar jag ett korsord där ett stort foto ingår. Mitt i korsordet ställs frågan (se rubriken). Nio bokstäver.

Efter att ha löst delar av krysset vet jag svaret. En ledtråd är att det är den lilla sjön alldeles invid Agnestads egendom som syns på fotot. Och att jag har tillbringat tonårstiden ungefär på ruta två i ”har vassa klor”!

I dag för 140 år sedan inledde Frälsningsarmén sin verksamhet i Sverige – ”öppnade eld”, som man uttryckte det med sitt militära språkbruk. Det rörde sig om en radikal kristen rörelse med ett starkt patos för att strida mot djävulen, leda människor till omvändelse och rädda dem från social misär.

Under strecket i dagens SvD:

https://www.svd.se/a/Ll3GAQ/varm-soppa-med-fralsning-pa-kopet

Med utgångspunkt i Londons slum tog Frälsningsarmén på sig uppgiften att nå ut med det kristna budskapet om frälsning genom förkunnelse och praktiskt arbete bland hemlösa och hungriga.

William Booth predikade på gatan utanför pubarna i de mest utsatta stadsdelarna präglade av fattigdom, arbetslöshet och alkoholism. Arbetet med att rädda människor började ofta på ett handgripligt och vardagligt sätt genom att erbjuda soppmåltider, möjlighet att tvätta sig och få hemmet skurat. Först därefter ansågs människor mottagliga för väckelsens budskap. ”Soup, Soap and Salvation” uttryckte på ett slagkraftigt sätt rörelsens medel och mål.

William Booth menade att dopet och nattvarden inte var nödvändiga för frälsningen. Central blev däremot den så kallade botbänken där människor böjde knä, bekände sina synder och överlämnade sig till Gud. 

William Booth ska ha undrat varför djävulen skulle ha all bra musik. Därför satte rörelsen fromma texter till välkända världsliga melodier. Sångtexter och engagerande musik som väckte människors ånger och önskan att bli räddade eller som uttryckte glädjen över att vara frälst, blev en central väckelsemetod.

I sin iver och brådska att rädda själar använde sig Frälsningsarmén gärna av modernitetens teknik och uppfinningar. På somrarna anordnades så kallade cykelbrigader för att kunna nå ut till byar och mindre samhällen på landsbygden.

Fortfarande, 140 år efter att Frälsningsarméns fana placerades på svensk mark, kommer en praktiskt och socialt orienterad kristendom till uttryck med ett starkt patos för såväl den yttre som den inre människan.

Då kan man skippa självtestet