Myndigheterna vill sända ut ett viktigt meddelande när något riktigt farligt är å färde. Men alla tyfoner som skall sända ut Viktigt meddelande är inte igång, som den i Stenhammar där vi är bosatta.
Man kan fråga sig varför. Det kan väl knappast bero på att det bor många JAS-piloter här uppe i Stenhammar, piloter som skall försvara landet om ryssen nalkas.
Men kanske är det helt enkelt så att vår Hesa Fredrik har tappat rösten.
En upptäckt av min ena ”Gökhemskusin” har fått oss att kartlägga de olika gårdar mormor och morfar (farmor och farfar för Gökhemskusinerna) har brukat under sin levnad.
Mormor (i mitt fall) Lisa Larsson föddes på Mossagården i Velinga 1891. Morfar (i mitt fall) Simon Lindström föddes på Nya Moledet i Velinga 1884. (Från slutet av sept 1903 till 1904 vistades han i Nord-Amerika. Han längtade hem och var således snart på rätt sida Atlanten igen. Jag har en släng av samma benägenhet för hemlängtan).
De gifte sig 1911 och den allra första tiden bodde de på Mossagården i Velinga.
Senare 1911 flyttade de till Stommen i Suntak. Där kom de att bo till 1924.
1924 till 1925 hamnade de på Rampekärr i Ullstorps rote i Daretorps församling.
1926 flyttade de till Kaflås bruk i Hömb. Jag lyckas inte riktigt tyda gårdsnamnet men tror att det börjar på Ö:
Men enligt Åsa i Facebookgruppen ”Gamla kort på Tidaholm” lär platsen heta Östanbrotorp!!
1927 gick flyttlasset till Ljunghems församling, och gården Stora Krogstorp, nära Vreten.
1929 till 1930 var bostaden Klockaregården i Velinga.
1930 drog de vidare till Luttra församling och gården Skräddaretomten i Knaggårds rote, Felagården. Där stannade de till 1935.
1935 till 1957(?) brukade de Stora Ulunda i Varnhems församling.
Ulundafoto:
1957(?) och fram till deras frånfällen brukade de (tillsammans med ene sonen) Båltorp i Sätuna, Broddetorp.
Simon avled 1977, Lisa 1986. De är begravda på Broddetorps kyrkogård.
De släktingar som läser detta får gärna komma med synpunkter/rättelser gällande uppgifter i denna sammanställning.
I juli 2011 lyckades faktiskt en grupp vid Erasmus University Medical Center i Rotterdam framställa ett fågelvirus av typen H5N1 som smittade lika lätt mellan människor som en vanlig säsongsinfluensa.
H5N1 är ett av de dödligaste virus man känner till, men lyckligtvis finns endast fall då människor smittats direkt från djur, inte mellan människor.
I fackpressen kom viruset snabbt att döpas till Frankensteinviruset eftersom det, om det släppts lös, hade potential att ta livet av en stor del av jordens befolkning.
Forskningsledaren Ron Fouchier höll själv med om att det hans grupp gjort var ”riktigt dumt”: ”antagligen ett av de farligaste virus du kan göra”.
Jag vet inte vad som hände med det där Frankensteinviruset men det pågående utbrottet av fågelinfluensa är det största någonsin och orsakar massdöd bland fåglar Jorden runt. Och viruset har även börjat drabba däggdjur. Så det finns stor anledning till oro.
Dödligheten vad gäller Covid-19 har legat under 1%. En pandemi med ett H5N1-viruset som är anpassat för spridning mellan människor skulle kunna döda halva Jordens befolkning.
I dagens NLT läser jag att mitt medborgarförslag har hörsammats. Den unika Villa Giacominaparken är ingen parkeringsplats. 28.000 kostar bommen, och det är väl använda pengar!
När vi var inne på biblioteket idag stötte vi på en biolog som vi känner. Han rekommenderade en bok som han just hade läst:
Carl von Linné samlade under årens lopp hundratals studenter och andra åhörare till sina föreläsningar och exkursioner. Några av dem begav sig ut i världen, medan andra fick nöja sig med att resa runt i de svenska provinserna eller att framleva sina liv som obemärkta sockenpräster och provinsialläkare. Men alla fortsatte de att i Linnés efterföljd utforska landskapet och dess fauna och flora. I denna bok får vi möta några av dessa linneaner och de skrifter de lämnade efter sig. Vi får läsa om svenska och mera exotiska möten, om olika djur- och växtarter samt den nytta man hade eller önskade få av det naturen kunde erbjuda. Genom sina iakttagelser och experiment bidrog linneanerna till den naturvetenskapliga, ekonomiska och tekniska kunskapstillväxten på 1700-talet.
Ingvar Svanberg är etnobiolog och högskolelektor verksam vid Uppsala universitet och Södertörns högskola.
Jag får nog dra ned på lästempo en smula. De senaste böckerna har jag läst ut kvickt som attan. Men Linné får man nog ta lite pö om pö.
Hanne Kjöller är sjuksköterska, journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.
Hämtat ur ledartexten:
Utmattningssyndrom är denenskilt vanligaste sjukskrivningsdiagnosen i Sverige. I andra länder existerar den inte ens.
Vad vet vi såhär nästan 20 år efter diagnosens födelse? Inte mycket är det korta svaret. Det är lättare att lista allt forskarna inte hittat. Som att man inte funnit något stöd för den flitigt spridda föreställningen i patientgrupper om en kraschad eller krympande hjärna. Eller att man måste vara heltidssjukskriven halvårs- eller helårsvis för att ”reparera” den hjärnskada som inte finns.
Den alternativa diagnosen som ligger närmast till hands är anpassningsstörning. Namnet är inte precis lockande. Vem vill vara ”störd” (något fel på mig) när man kan vara ”utbränd” (något fel på omgivningen)?
Men anpassningsstörning, beskriver egentligen bara att det finns ett glapp mellan förmåga och krav. Diagnosen säger inget om det är kraven som är för höga eller individens förmåga som är för låg. Lösningen ligger i att överbygga det glappet oavsett vems ”felet” är. Och eftersom det onekligen är svårare att få omvärlden att anpassa sig till individen, än individen att anpassa sig till omvärlden, blir det individen som får byta jobb, byta chef, gå ned i arbetstid, skilja sig, flytta till något mindre, sänka kraven hemma, kräva mer av barnen, göra upp med en orimlig och curlande mamma-roll, välja bort dyra utlandssemestrar och så vidare.
Svårt? Säkert. Men alltså nödvändigt om man vill komma ur situationen.
OBS! Det här är inte mina (bloggare Bengts) tankar, men avfärda dem helt – det tänker jag inte göra.