Läs Peter Lindgrens utmärkta krönika, hämtad ur dagens Norra Skåne:
Är det några som verkligen har hål i huvudet (det torde röra sig om bortåt två miljoner svenskar) så är det de individer som älskar det parti som är sprunget ur den fasansfulla nazismen.
Sankt Botvid är föremål för en av sommarens mest läsvärda svenska fackböcker, skriven av vetenskapsjournalisten och dokumentärfilmaren Maja Hagerman. Det är lika mycket en populärvetenskaplig deckare som en historiebok.
Inom loppet av några få år var Botvid vida ryktbar för sin levnad och sina påstådda mirakler, och hans helighet accepterades i hela Norden.
Maja Hagermans bok rymmer mycket mer än den konkreta historien om Sankt Botvid. Det är också en njutbar och upplysande skildring av en av de verkligt formativa, men också mest okända faserna i Sveriges historia.
https://www.svd.se/a/4BpBkV/recension-botvid-den-forste-svensken-av-maja-hagerman
När jag sitter och skriver detta dyker Byggnadskultur upp. 3.25 handlar om vårt kulturarv i krig och kris.
Jag har precis läst ut Västerbros bok om tyrannen och krigarkungen Karl XII.
Med tanke på tyrannen Putin kan den här burken snart komma till heders igen. Risken finns att den ryske tyrannen inte ger sig förrän den västerländska kulturen är slagen i spillror.
Men inte skall man väl peta sig i näsan när man rör om i soppan!?
Idag har vi hälsat på hos vår vän Karin. I slutet av 50-talet lämnade hon Ockelbo – för att bli husa på Hellekis säteri.
Nu gick vi husesyn i hennes fina bostad, och när vi fikade var örat på kaffekoppen såklart vänt på herrgårdsvis!
Söndagens Höstrunda inleddes i Holmestadstrakten. I Svenstorps by var prästen Clas Bjerkander verksam under andra halvan av 1700-talet. Han hade studerat för Linné, hade ett otroligt naturintresse och fick en svamp och en insekt uppkallad efter sig. 1778 blev han invald i Vetenskapsakademien. Huset vi besökte var dock från 1840. Bjerkanders prästgård låg mitt över vägen, men är borta sedan länge. Kerstin Ekmans bok om Clas Bjerkander kan verkligen rekommenderas!
Hos MijaMaria målare fick vi lära oss grunderna i fönsterrenovering.
Kinne-Vedums 1100-talskyrka är en av landets bäst bevarade medeltidskyrkor, och är väl värd ett besök.
Nere i Råbäcks hamn fick vi tillfälle att samtala med bebyggelseantikvarie Anna Lokrantz, som slog ett slag för Byggnadsvårdsföreningen och dess utmärkta tidskrift. Anna och hennes man har en intressant podd om Kinnekulle. Avsnitten går att hitta om man söker på Lokrantz Kulturmiljö. Inne i Stenhuggeriet fick vi ta del av något som benämns Bryta Ljud 2025 – Kultur i Platåbergslandskapet. På hamnplanen var en svart husvagn uppställd. Där inne kunde man samtala med en gestaltpraktiker om vår plats i världen. Där tordes vi inte gå in😊
På hemvägen såg vi fronten, den som varslar om omedelbart förestående höstrusk.
Utanför ena annexet till Kollängens Tingshus möttes vi av budskapet ”Du är inte här”. Men det är vi ju alltid när det är Vår- eller Höstrunda!!
Den som vill äta gott bör inte missa Olof Månsgårdens skafferi i Kestad, och när man ändå är i de krokarna kan man passa på att kika in i Fullösas fantastiska 1100-talskyrka – med unika vägg- och takmålningar. En av de båda kvinnor som var på besök i kyrkan samtidigt som oss gick plötsligt upp på läktaren, drog igång orgeln och spelade så att det ekade mellan valven. Det visade sig att hon hade ett förflutet som kantor i Fullösa kyrka!😇
Idag ringde husan på Hellekis säteri, dvs vår f.d. granne Karin som tillsammans med svägerskan Ingrid medverkade i Lokrantz Kulturmiljös senaste poddavsnitt.
Karin har fått till sig att många har lyssnat på deras berättelse om arbetet på säteriet, och det är ju verkligen kul att höra
https://www.lokrantzkulturmiljo.se/avsnitt-12—husa-pa-hellekis
Den som ännu inte har lyssnat, passa på att göra det. Och det finns ytterligare 11 poddavsnitt att ta del av.
https://www.lokrantzkulturmiljo.se/podcast
Dessutom medverkar Kollängens tingshus och Lokrantz kulturmiljö i den stundande helgens Höstrunda
Jag hade fått för mig att det är grynkorvens dag idag, dvs Grynkorvens vänners främsta högtidsdag. Men den infaller inte förrän den 16:e oktober.
Nu spelar det ingen roll, det blir grynkorv ändå denna den 11:e september. Det tror jag inte att vännerna har några invändningar mot.
Skaraborgs nationalrätt:
När jag gick omkring i trädgården i Hasslösa och räfsade gräs ringde det på mobilen. Okänt nummer, men jag kände på mig att det här är något viktigt så jag svarade på direkten.
Det visade sig att det var Jan-Erik Kaiser som var på tråden, dvs Årskort Guld, Sveriges kanske flitigaste tågresenär. Det kändes nästan som om kungen (eller Der Kaiser) hade ringt!!
Så här såg det ut när Jan-Erik bytte tåg i Skövde 2018:
Anledningen till att Jan-Erik ringde var att han ville prata om en gemensam vän som har gått bort. Det blev ett långt och på alla sätt givande samtal, ett samtal som utmynnade i ett fint känslomässigt avslut avseende vår bortgångne vän.
Egentligen är undertecknad en stor vän av all kollektivtrafik, på spår, väg och understundom även på vatten.
Men som två tidigare inlägg (igår och i förrgår) har visat finns det många brister. Och när man är på gnällhumör är det lika bra att påtala ytterligare ett problem.
När jag väntade på bussen till Hålvägen igår befann det sig ett ungt par på samma hållplats. Hon (med de trutande läpparna) stod och rökte mitt bland andra passagerare.
När vi blev tvungna att byta buss vid Änghagen återupptogs rökandet.
Råd till den som hamnar mitt i röken på en hållplats: Gör som en anka. Uppträd lugnt på ytan, men paddla utav bara helvete därunder. Att säga ifrån kan vara förenat med livsfara.
En lite mer humoristisk händelse från gårdagen: Det kom fram en man som undrade om Skövdebussen går via Götene. Ja så en kvinna som skulle vidare med Stockholmståget i Skövde.
Undrar vilket tåg den aktuella kvinnan hamnade på i Skövde. Kan hon ha klivit av i Floby och trott att Gästis var Operakällaren?
När jag var på väg till Resecentrum med lokalbussen fick jag syn på en annan typ av blå buss, i höjd med Meken:
Jag tänkte att äntligen har CarGlass fått en konkurrent. Det tjatas ju om detta CarGlass så man blir tokig.
Och jag som tog körkort 1970 har aldrig behövt byta en bilruta!!
Min resa skulle fortsätta med buss 200 till Hålvägen (och därefter en promenad på 10 min fram till gräsklipparen i Hasslösa kyrkby).
Men det var fel på bussen. Vi passagerare fick istället invänta vändande 200-buss från Skövde. Den kom rätt snart och vi rullade iväg. När vi kom till Skararondellen vände plötsligt bussen och åkte in till Änghagen. De som skulle vidare med tåg i Skövde såg rätt chockade ut.
Busschauffören sa absolut ingenting men vi begrep att något var galet med fordonet (och att busschauffören inte kunde svenska). Så vi masade oss av och gick över vägen till den hållplats varifrån bussarna mot Skara/Skövde avgår. Det dök upp en 600-buss. Vi försökte fråga om vi kunde hänga med och undrade om chauffören kunde tänka sig att stanna även på mindre hållplatser, typ Hålvägen. Men inte heller han var bevandrad i svenska språket.
Efter en stund kom det en fungerande 200-buss och efter någon mil kunde jag kliva av vid Hålvägen.
Johansens bussar (eller bilruter) fra Norge hade fått rycka in om ännu en 200-buss hade kraschat! Det torde vara glasklart!!
Efter gräsklippningen blev det hajk med Hasslösascouterna. Vi hamnade inne i skogen, rätt nära vägen mot Skövde. De enda älgar vi såg var två scouter (de äldre benämns tydligen älgar). Men älgflugor fanns det gott om.
När Elin kom från jobbet i Skövde berättade hon att hon hade sett en havererad Västtrafikbuss stående vid vägkanten mellan Skara och Skövde.
Det torde vara uppenbart att Nobina inte mäktar med att sköta sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt.
Bengt Rahms blogg 