Författare: bengan

Några enstaka klipp ur Svenska idrottshistoriska föreningens årsskrift 2003 som helt ägnades åt idrottskritik:

Många debattörer ställde sig kritiska till den stökiga och skräniga idrottspubliken som tycktes förneka allt vad civiliserat uppträdande stod för.

….att den moderna idrottens sönderstressande jakt efter rekord skulle få katastrofala följder för kropp och själ.

Några av de mest kritiska rösterna kom ur arbetarrörelsens led. De menade att idrotten var en konservativ borgerlig företeelse som passiviserade arbetarna och främjade nationalism.

Ur tidskriften ”Idrottsbluff”:
Den moderna idrotten skadar kulturella och socialistiska strävanden.
Det var nu nödvändigt med opposition mot idrotten, då pressen i allmänhet var slav åt den mäktiga, av militaristiska och nationalistiska element gynnade idrottsrörelsen.
Idrotten jämställdes med den kolorerade veckopressen och dålig film, som verkade förflackande och förråande på människorna.

Ivar Lo skrev om den ”Fördummande pressen”: Idrottsjournalistiken var en metodisk smakfördärvare. Omfattningen av det som skrevs stod i löjlig proportion till dess värde. Skriverierna var upplösande, larviga, idiotiska och fördummande.

Gustav Sandgren skrev: Själv föredrar jag personer med otränad fysik, men med klara tankar, framför vältränade och rödkindade idioter.

Fredrik Böök: Man ryser när man konstaterar att människor av alla samhällsklasser inte kunna hitta på något förnuftigare än att hänga på ett stadion timme efter timme, dagarna i ända, under skrik och upphetsning för att sedan störta hem till ändlösa diskussioner om tekniska finesser och rekord.
I England … … hållit kvar arbetarna på en primitiv och outvecklad nivå och i ansenlig grad idiotiserat även medelklass och överklass.

Intervju med Ivar Lo i ”Frisksport”: Idrotten skapar en infantil mentalitet och idrottsmännen och deras publik stannar kvar på ett infantilt stadium. Idrotten är skrämmande i sin tomhet.

Harry Blomberg: 1931 uttryckte Blomberg att han var en varm vän av idrotten, men skarpt kritisk mot avigsidorna och överdrifterna – extrem stjärnidrott, skenamatörism, geschäftsmakeriet vid större idrottsevenemang, idrottspressens uppsvällning på kulturens bekostnad och superiet bland idrottsmän.

Man var störd av idrottsrörelsens brist på intellektualitet, av dess kommersialisering och vulgära språk.

Det var mest olika avarter och överdrifter inom elitidrotten man tog ställning mot, men – liksom Ivar Lo – inte mot ungdomens breddidrott eller allmänt hälsonyttig motion.

Inför valet av ort till Vinter-OS 1992: En morgon kom en av våra hårt arbetande värdinnor tillbaka, gråtande och beklagade att hon hade förlorat en röst åt Falun. En afrikansk IOK-delegat hade krävt att få sängsällskap av henne för att han skulle lägga sin röst på Falun. ”Ingen dam, ingen röst…”

Sagt av en kvinna i publiken i samband med Centrum för Idrottsforsknings konferens på Bosön 2003, under medverkan av tre representanter för RF:
Jag har varit ledare för min dotters basketlag sedan ett par år tillbaka. Vi har varit många föräldrar som varit med och delat på ansvaret, slitit hårt för att få ordning på organisation och ekonomi. Vi bestämde oss också tidigt för att huvudsaken med verksamheten var att ha kul; vi älskade ju alla basket. Det viktigaste var att ingen hamnade utanför!!! Alla som ville skulle få vara med och delta i allt. Men för några månader sedan blev det problematiskt. Vi var flera mammor som kände att vi behövde lite andrum och tog därför klivet tillbaka för att lämna över ansvaret till en ny styrelse. Det första som hände var att den nya ordföranden handplockade en ny tränarduo. Dessa drog i sin tur upp nya riktlinjer. Träningarna skulle bli mer MÅLINRIKTADE och matcherna fler. Så sent en kväll när min dotter för några dagar sedan kom hem från en turnering förklarade hon med gråten i halsen att hon suttit bänkad större delen av tiden. Nu ville hon sluta med basket!
Mamman frågade herrarna på podiet hur hon skulle kunna ändra på situationen och vilket stöd hon skulle kunna få av RF.
Det blev dödstyst i salen. Framme på podiet sitter herrar som är vana vid att reda ut stormar. Men nu skruvar de betänkligt på sig. Till slut hänvisas kvinnan av någon i RF-följet till HEMSIDAN!!! Sedan är det slut på frågestunden…

Slutligen en analysmodell ur årsboken med både kritiska och positiva argument kring idrottens olika samhällsfunktioner

Obs att det inte handlar om bloggarens egna åsikter i detta inlägg utan om sådana som framfördes i den aktuella årsskriften.

Men hans intresse för elitidrott är minimalt, och det har definitivt inte blivit större efter läsandet av denna skrift.

Men frisksport får hans gillande:

Frisksport är en livsföring ursprungligen syftande till bevarad hälsa och fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande genom enkelt och sunt kosthåll, friluftsliv och kroppsövningar.

Så hette min morfarsfarmorsmor, född i Katarina församling i Stockholm 1776. Så småningom hamnade hon på Gimmene Gård i Vättak, via en sejour under några år på Bosjökloster i Skåne (där vårt äldsta barnbarn Simon döptes två sekel senare).

Att söka i kyrkoarkiven så långt tillbaka i tiden kan vara svårt. En del präster skrev som krattor, särskilt om de inte var helt nyktra. En del kyrkböcker har brunnit upp eller vattenskadats. En del uppgifter är helt enkelt oriktiga.

Men jag är ändå rätt övertygad om att detta är rätt anmoder:

Nere till höger på sista bilden dyker även Polinättan (dottern) upp, född på Gimmene gård (Centerns urhem) i Vättaks församling, inte långt från Velinga.

Polinättan kom att gifta sig med Johan Wallentin, bror till August som är min kompis Tommys farfars morfar.

Det är bl.a. sådant man får ut av släktforskning, att man visar sig vara pyssling med en kompis som man har känt i nästan 50 år!!

Westö anses ha en vidunderliga förmåga att fånga tidsstämningar, teckna miljöer och skapa fullödiga porträtt av människor.

Det som kännetecknar Westö är det skimrande, bitterljuva vemodet, kärleken till hemstaden Helsingfors, fascinationen inför tidens gång och dess inverkan på människors liv.

När jag är klar med boken som (mycket kritiskt) granskar den svenska idrotten och dess avarter ämnar jag bekanta mig med Westös författarskap.

Kommunismen har bara ställt till med mycket elände i Världen men kommunistgurkan (dvs rödbetan) kan göra din aortabåge 50 år yngre!

https://www.svd.se/aortan-50-ar-foryngrad–bytte-socker-mot-rodbetsjuice

Alltsedan jag läste denna hyperintressanta artikel i början av 2017 har det blivit ett glas rödbetsjuice (KRAV) varannan dag.

”Med ett enkelt mätinstrument och kostomläggning där han bröt med socker och mjöl – och la till några klunkar rödbetsjuice, föryngrade Karl Arfors, pensionerad professor, sin aorta med 50 år. Flera ledande experter efterlyser test av artärstelhet på landets vårdcentraler.”

”I takt med att vi åldras stelnar våra blodkärl. Det är en osynlig åkomma som utan förvarning anses kunna bidra till stroke och hjärtinfarkt. Tillståndet drivs på av bland annat kronisk inflammation som finns dels i plack och dels i den fettvävnad som omger kärlen.

Men kärlstelhet går att mäta tidigt genom att skicka ner pulsvågor i stora kroppspulsådern – aorta. Och det går också att behandla genom att lägga om kosten.

Den pensionerade forskaren Karl Arfors lyckades sänka den biologiska åldern på sin egen aorta från 76 år till 26 år.”

”Den stora förändringen, berättar han, var att sluta med socker och mjöl och istället äta mer grönt kompletterat med kött från framför allt vilt. På det sättet blev hans kärl 23 år yngre.

Nästa steg var en daglig dos av forskarkollegan Olle Haglunds rödbetsjuice, kompletterat med tillskott av bland annat C-vitamin och folsyra. När han experimenterade som mest var Karl Arfors nere i en 26-årings referensvärde för artärstelhet.

Rödbetsjuicen bygger på en upptäckt som belönades med Nobelpriset 1998 och innebär att kväveoxid är med och styr blodkärlens muskulatur. Kväveoxid kan bildas genom att äta nitratrika grönsaker samtidigt som man får i sig antioxidanter.”

”Alfors har en lång forskarkarriär bakom sig och var innan han pensionerade sig även utbildningsansvarig inom rättsmedicin. Efter otaliga obduktioner vet han att aortan ibland kan vara så stel att det går att knacka på den.

Med rödbetsjuicen kan jag registrera kraftiga förbättringar på mina patienter, faktiskt redan efter några dagar. Det ska inte gå att få så snabba förbättringar men en förklaring tycks ligga i att kväveoxiden även mjukar upp det stelnade muskellagret runt kärlen.”

När jag släktforskar brukas den dator jag för detta ändamål har inhandlat av vårt äldsta barnbarn, Simon. Men att den som lurar inne i Aladdins lampa skall uppfylla släktforskarens alla önskningar är inte realistiskt. Det blir istället till att förlita sig till FT-DNA, Ancestry och de gamla kyrkoarkiven. Tur ändå att vårt yngsta barnbarn Majlis vinkar så glatt till farfar. Det stödet kan han behöva!!

Som väl är tycks många rättskaffens människor ha vaknat och kämpar nu med alla medel mot de omogna fartdårar som härjar på våra vägar och gator.

Dessa dårar utgör ett allvarligt hot mot alla oskyddade trafikanter, inkl de tonåringar som färdas i den livsfarliga nymodighet som benämns mopedbil.

Ute från Frits Udde har jag fått ännu ett alldeles utmärkt följartips, kanske särskilt lämpat för de som omger sig med ting till förbannelse, såsom minst en vräkig bil – helst två, och därtill husbil, husvagn, Jetski, cruisingbil, motorcykel, mopedbil, vräkig båt osv. osv.

Det här är vad tipset handlar om: Försakelsevecka.

I SAOB kan man läsa detta: Vecka varunder man inskränker kosthållet och avstår från ngt under vanliga förhållanden brukat njutningsmedel o. d. för att lämna de sålunda inbesparade pänningarna till ngt välgörande ändamål (tidigast o. huvudsakligen förekommande inom frälsningsarmén, vars första försakelsevecka i Sverige hölls 1886).

Foto Digitalt museum:

En långfilm – ”Anna Lans”från 1943 – handlar om hårt liv i Sthlm och om att Anna gick med i Frälsningsarmén. Bl.a. skramlas det in pengar till ”Försakelseveckan”, veckan med väldigt enkel kost, som stekt havregrynsgröt.

Det skulle vara en nyttig medicin för de själsligt utarmade människor som hänger sig åt tomhetens evangelium och kommer dragandes med sina Jetskis (på släp), i full fart på vägen ut mot Kållandsö eller på den mot Öboängen.

Jag har suttit på många möten under mitt arbetsliv, många långa och nästan alltid totalt meningslösa.

I dagens SvD finns det en bra artikel som påtalar den funktionella dumheten med den nutida möteshysterin.

Några klipp ur artikeln:

Vanligt i organisationer är starka inslag av funktionell dumhet. Denna kännetecknas av svag förmåga eller vilja till reflektion och kritiskt tänkande. Man är anpasslig och lydig och följer upparbetade spår.

Mycket blir ineffektivt, och många upplever det som frustrerande. Ett stort problem är att de flesta fastnar i konventionalitet, med drivkrafter som ”så här brukar vi göra” och ”vi följer bara regler”. Skolor och socialtjänst lägger till exempel mycket tid på dokumentation. (För att inte tala om sjukvård och vård och omsorg. Bloggarens kommentar).

För drygt 60 år sedan publicerades boken ”Parkinsons lag”, om byråkratins ständiga expansion. Mest känd är tanken att den tid det tar att utföra en arbetsuppgift tenderar att motsvara den tid som finns tillgänglig för att utföra den. Är utsatt mötestid två timmar ägnar man två timmar åt uppgifterna. Är mötestiden kortare, avverkas de på kortare tid. En grupp arbetar med andra ord snabbt eller långsamt beroende på hur arbetsdagen skall fyllas.

Många arbetsplatser präglas i dag av mötesritualism. Möten tenderar att ta överhanden och blir ofta för många och för långa. Studier visar att högre chefer har fördubblat den tid de sitter i formella möten. Två tredjedelar menar att möten hindrar dem att slutföra arbetet och att möten generellt är improduktiva och ineffektiva. Artiga människor sitter där utan att ta ansvar för sin egen och andras arbetstid. Allt i den funktionella dumhetens anda.

Vid sidan av allvarliga effekter på hälsa och ekonomi är det ökade distansarbetet en av de stora konsekvenserna av coronapandemin. Det ger en omskakningseffekt, rutiner och vanor måste omprövas. Och många vittnar om hur mycket tid man sparar, dels genom att undgå resande till arbetet, dels – och framför allt – genom att mötestider blir kortare, störningsmomenten färre och koncentrationen på arbetsuppgifterna större.

Inte ens efter avslutat yrkesliv undgår man möten. Igår kväll var jag på styrelsemöte i bostadsrättsföreningen. Varje punkt i dagordningen var viktig. Det som behövde sägas blev sagt. Inget onödigt sades. Det som behövde beslutas beslutades. Och när vi var klara gick vi hem, vissa med uppgifter att lösa fram till nästa möte. En gång i månaden möts vi. Varken mer eller mindre. Och där är ingen som håller hov för att få njuta av sin egen inbillat ljuva stämma.

Ingen funktionell dumhet där inte!

Men troligen inte de fartblinda, de som har fått hippocampus att krympa bakom ratten genom att sitta och stirra på GPS-en, de som far genom livet utan att njuta av och förundras över naturen och landskapet.

https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/darfor-gar-generation-y-alltid-vilse

Men för den som inte har bråttom är den här vandringen säkert en underbar upplevelse

https://www.dn.se/resor/skon-pilgrimsvandring-vid-hornborgasjon/

Den enda fartdåre vandraren riskerar möta är pilgrimsfalken. Men ett sådant möte är ju i själva verket en ren välsignelse.