Att mötas i den funktionella dumhetens anda

Jag har suttit på många möten under mitt arbetsliv, många långa och nästan alltid totalt meningslösa.

I dagens SvD finns det en bra artikel som påtalar den funktionella dumheten med den nutida möteshysterin.

819A6D0D-932A-4E5F-B2A7-14E1F999F55E

Några klipp ur artikeln:

Vanligt i organisationer är starka inslag av funktionell dumhet. Denna kännetecknas av svag förmåga eller vilja till reflektion och kritiskt tänkande. Man är anpasslig och lydig och följer upparbetade spår.

Mycket blir ineffektivt, och många upplever det som frustrerande. Ett stort problem är att de flesta fastnar i konventionalitet, med drivkrafter som ”så här brukar vi göra” och ”vi följer bara regler”. Skolor och socialtjänst lägger till exempel mycket tid på dokumentation. (För att inte tala om sjukvård och vård och omsorg. Bloggarens kommentar).

För drygt 60 år sedan publicerades boken ”Parkinsons lag”, om byråkratins ständiga expansion. Mest känd är tanken att den tid det tar att utföra en arbetsuppgift tenderar att motsvara den tid som finns tillgänglig för att utföra den. Är utsatt mötestid två timmar ägnar man två timmar åt uppgifterna. Är mötestiden kortare, avverkas de på kortare tid. En grupp arbetar med andra ord snabbt eller långsamt beroende på hur arbetsdagen skall fyllas.

Många arbetsplatser präglas i dag av mötesritualism. Möten tenderar att ta överhanden och blir ofta för många och för långa. Studier visar att högre chefer har fördubblat den tid de sitter i formella möten. Två tredjedelar menar att möten hindrar dem att slutföra arbetet och att möten generellt är improduktiva och ineffektiva. Artiga människor sitter där utan att ta ansvar för sin egen och andras arbetstid. Allt i den funktionella dumhetens anda.

Vid sidan av allvarliga effekter på hälsa och ekonomi är det ökade distansarbetet en av de stora konsekvenserna av coronapandemin. Det ger en omskakningseffekt, rutiner och vanor måste omprövas. Och många vittnar om hur mycket tid man sparar, dels genom att undgå resande till arbetet, dels – och framför allt – genom att mötestider blir kortare, störningsmomenten färre och koncentrationen på arbetsuppgifterna större.

Inte ens efter avslutat yrkesliv undgår man möten. Igår kväll var jag på styrelsemöte i bostadsrättsföreningen. Varje punkt i dagordningen var viktig. Det som behövde sägas blev sagt. Inget onödigt sades. Det som behövde beslutas beslutades. Och när vi var klara gick vi hem, vissa med uppgifter att lösa fram till nästa möte. En gång i månaden möts vi. Varken mer eller mindre. Och där är ingen som håller hov för att få njuta av sin egen inbillat ljuva stämma.

Ingen funktionell dumhet där inte!