Så lyder titeln på Svenska idrottshistoriska föreningens årsskrift 2003.
Det skall bli intressant att ta del av den idrottskritik som framförs i boken. Att dela åsikterna rakt av har dock sina uppenbara risker.
Att först reta upp husbilsägarna och därefter ge sig på den av folkmajoriteten så omhuldade idrotten lär inte ske ostraffat.
Först måste jag läsa ut en seg dansk deckare. Sedan får jag ge mig i kast med idrotten, men självklart utan bruk av danska skallar.
Det här med Husbilar och ägarnas krav har gått för långt. Tänk om varje hushåll på Jorden skulle vräka sig i en resurstärande husbil. Det är inte svårt att inse att det är fullständigt ohållbart.
Och sedan skall de ju ha någonstans att ställa sina stora åbäken.
Det är inte alltid det ser lika idylliskt ut som här i Tyskland (Wikipedia):
Men det finns alternativ. Dit hör cykelsemester, gärna kopplat till tågresande, om semestern skall firas på annat håll.
Det finns bra tillverkare av lådcyklar (för spritkök och övrig packning), som de cyklar som kommer från Gamla Enskede.
Och jag går ju tusen gånger hellre in i en cykelaffär än kliver in hos den där Husvagn-Svensson.
Nu i sommar har det faktiskt uppdagats att jag är släkt med den kände, men dessvärre framlidne, cykelhandlaren i Falköping, Holger Carlsson. Släktforskandet har lett fram till att jag är bryllingbarn till denne Holger som faktiskt har sålt en brun Världsmästarcykel till mig i början av 70-talet. När denna cykel så småningom hamnade i Lidköping och lånades av min ena dotter för en tur till torget en lördagskväll, ja då kan ni säkert räkna ut vad som hände. Lidan befann sig på lämpligt ”kastavstånd”…
Om denne Frukt- och grönsakshandlare Albin Karlsson från Torbjörntorp var släkt med mig låter jag vara osagt, men håll med om att det går att använda cykel till många sorters transporter:
Foto Falbygdens museum
Ett uttryck vi bör ha med oss genom livet är ”Pro bono”, dvs att oegennyttigt arbeta för det allmännas bästa. Det gör man definitivt inte genom att skriva insändare och tjata om behovet av helstolliga ställplatser. Men måhända att den som bönar och ber om fler cykelvägar (i åtminstone det fallet) lever upp till begreppet Pro bono. Och det gjorde definitivt Holger Carlsson i Falköping, min nyfunne släkting!!
För att underlätta mitt släktforskande i Family Tree DNA, Ancestry, My Heritage och Riksarkivet har jag tagit mig för att lista de gårdar där min mormor Lisa och min morfar Simon har bott:
Morfar föddes på Moledet Velinga
Mormor föddes i Mossagården Velinga
Gemensamt hade de gården Stommen som var Militärboställe i Suntak
Därefter flyttade de till Östanbrotorp i Kaflås, Hömb, Ljunghem
Sedan bar det av till Felagården i Luttra
Därpå till Ulunda i Varnhem
Och så slutligen, någon gång i mitten av 1950-talet, hamnade de på Båltorp i Sätuna, Broddetorp.
Om någon släkting har något att tillägga/korrigera är jag tacksam om jag kan få tillgång till den informationen
Här sitter Simon framför boningshuset på sin 80-årsdag 1964. En bräda syns sticka fram vid den vänstra porten. Den drogs fram när korna skulle in i ladugården när det var mjölkedags. Då kallade Simon på dem med orden ”kossera, sera”
Vi har hamnat i ett 50-plusboende. Där blir man så himla glad när man, som idag, möts av en tingest som denna i trapphuset
Det där med kategoriboende är inte min grej. Alla åldrar och alla sorters människor skall kunna bo under samma tak.
Att fösa ihop de äldre i speciella kåkar är inte särskilt lyckat. Men det är inte mycket bättre i nybyggda villaområden där alla hus är vita, trädgårdarna torftiga och alla vuxna är mellan 35 och 45 år.
Skulle råka man bo i ett sådant område och inte inneha minst två bilar och en studsmatta, ja då skulle nog grannarna tro att man är ett riktigt UFO.
Vad jag vet har inte Folkhälsomyndigheten ändrat på sina regler och rekommendationer.
Men verkligheten är en helt annan.
Per Lagerkvist skrev i Barabbas ”Det hördes ett brak från Guds himmel / som om själva fan sluppit lös.”
Badstränderna fylls till brädden (se skrämmande foto ur NLT från igår) och umgänget med de som befinner sig i riskgrupp har urartat (kan t.ex. betraktas vid ingången till Skogshyddan).
Det är inte straffbart att strunta i rekommendationerna, men risken att själv smittas eller smitta andra (ofta oskyldiga) skall inte underskattas.
Och vad säger personalen på våra intensivvårdsavdelningar, de som knappt har fått någon semester efter att ha halvt jobbat ihjäl sig? Jag tror att de helst vill slippa att ”ta nya tag i gammal bygd” nu när hösten nalkas.
Och vad säger de som väntar i vårdköerna? Skall de behöva vänta ännu längre innan de får komma in på mottagningar och in i operationssalar?
Men det är nog svårt att stoppa tillströmningen till badstränderna. De som har byggt upp sina biffiga muskler på gym vill självklart visa upp sina kroppar.
Men för mig är det ytterligare en anledning att inte åka dit. Jag vill nämligen slippa se dessa groteska muskelknuttar, åbäkandes sig på stränderna.
Alla de människor som helt plötsligt har fått för sig att de måste införskaffa
-en mopedbil (att cykla är inte så dumt för den ungdom som knappt rör på sig)
-en fyrhjuling att köra sönder naturen med
-en husbil så att det går att nå en eller annan tipping point med raketfart
-en vattenskoter att föra oväsen med på Kinneviken
-en ursnabb moppe att köra stoll med på Gamla Läckövägen
-eller kanske rentav en snöskoter, nu när snövintrarna snart är historia
-en del måste till och med ha en cab, trots att de även har en normal bil – kanske för att utmärka sig
-det är till och med en snubbe som har börjat fara omkring med ett ”sportflygplan” över våra hustak på kvällarna
-i Lidköping är det inte ovanligt att krydda innehavet av motorfordon med en raggarbil
Den rådande ”motorgalenskapen” är helt enkelt outhärdlig för betraktarna av densamma
Vad handlar det om egentligen? Vari består behovet? Varför är folk aldrig nöjda? Tror de att klimatkrisen skall bli lättare att komma tillrätta med genom dessa oftast totalt onödiga inköp?
Att fordonen ofta är helt livsfarliga för förare, passagerare och människor i omgivningen gör inte saken bättre.
Jag tror nästan att en trehjuling skulle passa bättre än det som är uppradat här ovan, detta med tanke på mognadsgraden hos vissa av de med detta ”omättbara” habegär.
Jag vet att det finns de som behöver en fyrhjuling i t.ex. skogsbruket. Men för det mesta handlar det nog om ett rent okynnesåkande i den natur vi måste vara så rädda om.
Igår pågick slåttern längs med vägen som bär till Hornborga Naturum, någon kilometer nedanför Heljesgården.
På denna väg åkte jag första gången för dryga 60 år sedan. Men då handlade det om tågresande. Där gick nämligen den numera nedlagda järnvägen mellan Stenstorp och Axvall.
I Axvall bodde vid den tiden min moster Greta. Även morbror Allan med familj hamnade så småningom i Axvall, men det var några år senare, när rälsen redan var uppriven.
Liemannen har dessvärre inte varit nådig mot de smalspåriga järnvägarna i Skaraborg.
Tänk en superspridare i Ullared. Varenda intensivvårdsplats i vårt avlånga, och och ibland rätt trångsynta, land skulle behöva beläggas med COVID19-sjuka.
Att kryssningsfartygen får fortsätta med sina resor övergår mitt förstånd
Och det är väl ytterst tveksamt om coronaviruset bryr sig om åtgärden att senarelägga Klassfotbollen i Lidköping till nu i augusti. Spelplatsen borde i själva verket utgöra ett ”drömläge” för en gryende Klustersmitta, mitt i krysset så att säga.
https://www.procup.se/cup/cupstartgeneric900_skin01.php?Cup=33790&Lang_Current=SVE&wd=www.procup.se
https://www.svd.se/pandemins-nya-fas-sa-slar-klustersmittan-till
En superspridare kan utsöndra miljoner gånger mer virus än vad en normalt smittsam gör.
”Jag tror att de flesta människor som infekteras med viruset inte blir så väldigt smittsamma. Men vissa blir extremt smittsamma, de kallas ibland supersmittspridare.”
Apropå Klassfotbollen i Lidköping: Arrangörerna har äntligen tagit sitt förnuft tillfånga. Evenemanget ställs in. Självmålet uteblir.
…förutsatt att alla andra sitter ute (coronan har ni säkert hört talas om). Så förhöll det sig idag när vi besökte Hornborga Naturum och Doppingen.
Vi kikade på ett bildspel som handlade om Ölands orkidéer och fikade för pengar som jag hade fått i present.
Min Sverigekaka smakade jättegott men den som hade fixat till Annes rawfoodboll borde också få sitta inne. Men Anne gillade bollen, och det var ju det som betydde något (jag nöp bara åt mig en liten smakbit).
Vi har inte vandrat ut till Spåröhuvud sedan i våras. Det var då jag halkade på en isbelagd spång och for rakt ned i det kalla vattnet.
Men idag gick allt lugnt tillväga. Kaffet smakade utmärkt i min ”nyfådda” mugg, en träbåt med tändkulemotor siktades (och hördes!) ute på Lomefjorden och Kraken tycktes oss vara i fin form, måhända beroende på att Stiftet som vanligt har lagt haspen på dörren.
