Det är en både svindlande och vidunderlig upplevelse att följa Macfarlane ner i de djupa tidslager som ligger under och bortom det vi vanligtvis är förmögna att föreställa oss. Så här ser antropocen, den värld som människan har skapat, ut i praktiken: en epok där ofattbart stora och ofta skrämmande förändringar sker på en planetär skala och där både tiden och rummet har hamnat gravt ur led. ”Saker som borde ha förblivit begravda för alltid börjar komma upp till ytan”, skriver Macfarlane när han blir vittne till hur en svart pyramid av uråldrig is stiger upp ur djupen vid den smältande Knut Rasmussen-glaciären på Grönland.
Recension i SvD: En deckare för litteraturälskaren, för här handlar det om en ung litteraturforskare som får ett vistelsestipendium till sin favoritförfattares hem. Emma Wijkman skriver på en avhandling om Beata Skarp som bodde i östra Norrbotten, och Beata Skarp dränkte sig i älven. Det är välskrivet och fullproppat med litterära referenser, och väldigt skrämmande med denna läskigt stora gård där Emma Wijkman bor alldeles ensam medan det knakar i golvplankorna.
Så här beskrivs boken i en recension av Ulf Eriksson i SvD: ”Ett midsommarfirande står i centrum för Elin Ruuths roman om ett konstnärsäktenskap i sönderfall. Det är suggestivt och härligt livligt.”
Året var 1944 och andra världskriget gick mot sitt slut. En affärsman från Falköping, Karl G Ottosson, gick upp i talarstolen i Kölingaredsveckan, nuvarande Nyhemsveckan, och höll ett brandtal för den yttre missionen. Han menade att rörelsen måste samla in tio miljoner kronor och sända ut 100 nya missionärer för att möta behoven när freden kom. Tio miljoner då motsvarar cirka 200 miljoner i dagens penningvärde. Det handlade sålunda om ett jättebelopp. Det ingen trodde var möjligt när Ottosson gick upp i talarstolen realiserades under följande år. Hänförelsen hos en enda person tände en hel rörelse.
Anledniningen till att jag rotar i Pingstvännen Karl G. Ottosons liv och leverne är en artikel i GP i lördags:
Och då skyndade jag mig till Biblioteket för att leta efter den nyutkomna bok artikeln handlar om, dvs ”När man sydde kläder på fabrik” av Johannes Daun.
Sidan 276: På Ottosons trikåfabrik i Falköping ombads arbetarna att skriva en lapp om de ville något, eftersom tystnad skulle råda i fabrikslokalen.
Sidan 277: Ordingsreglerna på Junex stipulerad att ”allt prat under arbetet är strängeligen förbjudet”.
