Den ene sålde inte en enda tavla. Den andre ritade på toalettpapper. Båda hamnade på mentalsjukhus. I dag räknas Åke Göransson och Inge Schiöler bland Göteborgskoloristernas främsta.

Färgens tröst & Landskap utan gräns

https://www.svd.se/a/LlM7aR/fargflaktar-som-blaser-bort-allt-konsthistoriskt-damm

https://www.welma.se/tips/evenemang/inge-schioler-landskap-utan-grans/

En målning av Inge Schiöler hade min kollega Katarina och jag hämtat på Vänermuseet och hängt upp på väggen vid skrivbordet. Den var inte olik Kostervår och gav en extra guldkant åt vårt arbete.

Av allt det som sagts och skrivits om Göransson är den både bästa och mest tragiska historien den om hur läraren och konstnären Arne Stubelius vid ett besök hos konstnärens mor upptäckte den stora mängd ihoprullade målningar som knölats ner i kökssoffan. Det är ett av den svenska konsthistoriens mest spektakulära fynd och ledde till konstnärens första utställning 1941. Göransson var då sedan länge intagen på Lillhagens mentalsjukhus.

Hämtat ur artikeln ”Freud-konflikten skakar psykiatrin i Göteborg” som finns att läsa i söndagens SvD.

Olika skolor. Ett uppslitande bråk mellan två terapeutiska synsätt. Anklagelser om kompisanställningar och en påstådd ovilja att följa Socialstyrelsens riktlinjer. Vad är det egentligen som pågår inom psykiatrin i Sveriges andra stad? Skribent är Josefin de Gregorio.

I Göteborg skrivs ingen poesi, bara fakturor”, skrev en gång den norske Nobelpristagaren Björnstjerne Björnson. Det är lätt att hålla med honom när man vandrar genom den regniga hamnstaden.

Göteborg är en illa skött produktionsyta. Dess nationalsång är Broder Daniels ”Shoreline”, som handlar om en stad som kväver ungas livslust och till slut tar död på dem.

Men bakom några av de gråa fasaderna finns det något annat. Det finns, till exempel, divaner.

Berättelsen når mig (Josefin) först som viskningar om en stad där Freuds teorier sägs dominera – både i mottagningsrummet och på utbildningarna. De psykologer och studenter jag pratar med beskriver en vuxenpsykiatri där de evidensbaserade terapiformerna trängs undan.

Göteborg har identifierats som ett särskilt starkt Freudfäste. Här finns Freudianska föreningen och deras tidskrift Arche, men också Göteborgs förening för filosofi och psykoterapi och därtill en psykologutbildning som ger samma vikt åt psykoterapi som åt kognitiv beteendeterapi.

Dessutom finns här ett antal profilerade kulturpersonligheter med ett uttalat intresse för, och engagemang i, psykoanalysen.

Men här finns också, om man får tro kritikerna, en allmänpsykiatri som är starkt dominerad av freudianer.

Jag får tidigt höra om hur verksamheten präglas av kompisanställningar och en motvilja mot Socialstyrelsens riktlinjer.

Bloggaren hoppas kunna återkomma med en länk till artikeln, förutsatt att en sådan blir tillgänglig.

Och nu dök den upp:

”Sekt”, ”kult” – vad sker med Göteborgs psykiatri?

https://www.svd.se/a/P4pj4X/freud-konflikten-skakar-psykiatrin-i-goteborg

Rudolf Vrba – mannen som rymde från förintelselägret och försökte varna världen 1944.

Jag tror att den här artikeln är tillgänglig för alla. Läs den, särskilt om du är hemfallen åt sverigedemokratins vidriga irrläror

https://www.gp.se/kultur/kultur/mannen-som-rymde-från-auschwitz-glömde-aldrig-1.85327893

Om Jonathan Freedlands nya bok ”The Escape Artist”

Utgångspunkten är slovaken Walter Rosenberg som senare bytte namn till Rudolf Vrba. 1944, vid 19 års ålder, blev han tillsammans med Alfred Wetzler den förste jude som genomförde en lyckad rymning från Auschwitz. Efter att de tagit sig till Slovakien skrev paret en detaljerad rapport för att varna världen om vad som hände i det nazistockuperade Polens läger.

Freedland beskriver mänsklighetens absoluta bottenpunkt, mardrömsscener som när Vrba lär sig att barns huvuden brinner långsammare än vuxnas. Men konfronteras vi inte med sådant – med hur SS firade jul genom att skjuta fångar så att de kunde stapla dem som julklappar under julgranen i Auschwitz – då kommer ”Förintelsen” bli ett begrepp som poleras till tom fras. Då blir det svårare att förstå varför vi måste reagera på Kanye Wests antisemitism – eller när svenska partier skyddar politiker som använder nazistiska hälsningsfraser och skriver osmakligheter om Anne Frank.

Projekt Runeberg om svinraser, som det vita tyska ädelsvinet:

http://runeberg.org/lantblex/0916.html

Det finns som bekant även ett Ädelsvin i Nynäshamn:

https://expo.se/2022/10/larare-och-lokal-sd-topp-arbetade-med-att-sprida-nazistpropaganda

Som det är nu går Läcköbussen via Örslösarondellen (röd linje). Det skulle innebära flera fördelar om den istället tog vägen via Plastgatan (markerad med grönt).

I nuläget är hållplatsen en trafiksäkerhetsmässig katastrof (markerad med svart X på kartan). Trafiken på vägen mot Örslösa är intensiv. Hastigheten är hög och passagerarna får stå och vänta i vägkanten, på samma sätt som jag fick göra vid Ekornavallen på 60-talet när jag skulle åka hem med BTA-bussen från mormor och morfar.

Om nu bussen istället svänger in på Plastgatan (grön linje) går det att använda befintlig hållplats på Plastgatan (max 40 km/h) och markerad med blågult.

De som bor i området kan lättare åka kollektivt till Kållandsö. I dagsläget finns det ingen lokaltrafik till området på söndagar men sommartid går ju buss 132 veckans alla dagar. Men då går det att ta denna buss även vid lokalresor från Lidköpings centrum och ut till Ulriksdal/Stenhammar/Tofta/ Skogshyddan – även om det kan krävas en liten promenad för att nå hållplatsen.

Förslaget kommer att skickas till Västtrafik. Men förhoppningen om att bli hörsammad är inte överdrivet stor.

Igår hade jag bokat tid kl. 14.08 på GVC – för årets influensavaccination. Jag var framme dryga fem minuter före utsatt tid, men insåg snabbt att djungelns lag var för handen. ”Bokad tid – begreppet” hade helt sonika skippats. Här handlade det om att ha vassa armbågar. Den som ville vänta utanför (för att slippa stå som en packad sill och riskera att smittas av influensa, covid-19, bonnförkylning eller kräksjuka) skulle aldrig komma framåt i kön, utan hela tiden befinna sig längst bak. Trots att den lilla hallen var fylld till bristningsgränsen gällde det således att trycka sig in.

Och där fanns även flera åldringar med rollator som stod och knödde i den minimala entrén. Där skulle alla (stående) fylla i sin Hälsodeklaration (med en masonitskiva som underlag). Deklarationen var märkt med Covid-19, trots att de flesta var ute efter influensasprutan. Men det var bara till att stryka över och skriva influensa.

När nålsögat var passerat (efter cirka en kvart) hamnade man i en liten korridor. Ytan var lite större men där befann sig ännu fler som väntade på sin tur. Som väl var fanns det en ung, omtänksam undersköterska som såg till att de som var nära att tuppa av fick en stol att sitta på.

Men var befann man sig i kön när vissa fick sätta sig lite hur som helst utmed väggarna? Det gällde att komma ihåg vem som hade gått in alldeles innan en själv och det funkade faktiskt riktigt bra.

Ingen var upprörd utan folk fann sig, på samma sätt som sker när ett tåg blir stående pga signalfel i timmar ute i Smålandsskogarna.

Det lustiga är att halva Guldvingen står tom, men vaccinationsmottagningen intog endast ett minimal utrymme i byggnadskomplexet.

Tänk vad bra det hade varit med en nummerlapp. Då kunde man ha väntat ute i friska luften, utan att exponeras för mängder med viruspartiklar.

Men ingen skugga må falla över personalen. De distriktssköterskor som utförde vaccinationerna gjorde detta på ett föredömligt sätt. Och undersköterskan som hade ta hand om de köande var som redan nämts exemplarisk i sin yrkesutövning!

Men den som ansvarade för lokaliteterna för detta event lär inte få någon guldmedalj! Det blir faktiskt BC i ämnet sjukvårdsadministration.

Och blir jag liggande vet jag vem (dvs administratören) jag skall skylla på!

Först var vi på Agape second hand och därefter på PK second hand. Men samtiden pockade på och ville vara med på ett hörn (Skaraborg contemporary inne i Konsthallen tar tempen på just samtiden). Väl ute i friska luften igen stötte vi på ett elskåp med ett gammeldansmotiv från Folkets park. Således en förmiddag med både nytt och gammalt, i en salig blandning.

Den här artikeln är sannolikt låst för icke prenumeranter. Men den är intressant, särskilt för alla oss som minns den långa kampen Elis Sandberg förde mot myndigheterna.

https://www.dn.se/sverige/sa-fick-en-veterinar-folk-att-tro-att-han-funnit-botemedel-mot-cancer/

Han malde de färska thymuskörtlarna från kalvar i en köttkvarn, och blandade moset med destillerat vatten. Den rosafärgade vätska som avskilde sig från sedimentet i botten blev hans extrakt, och fick namnet THX.

Om han hade rätt, och thymuskörteln var den som hade ansvar för kroppens försvar mot infektioner, skulle den enligt Elis Sandberg kunna vara ett av kroppens mest betydelsefulla organ.

1950 kallades veterinär Sandberg till en gård där en av korna var sjuk. Efter undersökning blev diagnosen cancer. Sandberg frågade bonden om han fick testa sitt THX-preparat på den sjuka kon. Resultatet såg ut som ett mirakel, efter ett par dagar hade alla symtom försvunnit och när kon slaktades och obducerades fanns bara mikroskopiska rester av lymfosarkom kvar.

Berättelsen om kon spreds på bygden, och bara ett par månader senare fick Elis Sandberg möjlighet att testa sitt THX på människor.

Läkarna var på den tiden i princip hänvisade till två behandlingsmetoder mot cancer: kirurgi och strålbehandling, eller en kombination av dessa. När alla behandlingsalternativ var uttömda skickades patienterna hem eller till någon institution för att dö. Ofta nekades de dessutom effektiv smärtlindring med morfin, eftersom man inte ville göra dem till morfinister.

De som drabbats av cancer informerades inte alltid, eftersom man inte vill oroa patienterna i onödan. De sjuka lämnades ensamma med existentiella frågor som om det fanns något hopp eller om de skulle förbereda sig på att dö inom kort.

För många av dessa patienter blev THX och Elis Sandberg det sista halmstrået, för veterinären från Aneby erbjöd inte bara sitt thymuspreparat utan också hopp. Han hade en omvittnat god patientkontakt – vilket var långt ifrån en självklarhet inom den konventionella vården.

Med tiden började patienter vallfärda till hans klinik i Aneby för att få de eftertraktade injektionerna.

En av Sveriges största medicinska konflikter utspelade sig i nästan fyra decennier. I boken ”Lex THX” berättar Maria Josephson hela historien om THX.

https://www.bokus.com/bok/9789113117713/lex-thx-historien-om-sveriges-storsta-medicinska-konflikt-och-den-markvardiga-veterinaren-som-skapade-den/

Insändare i NSK och Kristianstadsbladet tidigare i år:

https://www.nsk.se/debatt/gor-som-jonkoping-forbjud-exploatering-av-jordbruksmark-d0aeedbd/

Nyhet i NSK igår:

Politikerna bromsar satsningen på Björklunda

Byggandet av 300 nya bostäder på omdiskuterade Björklunda kan hänga löst. Åtminstone så länge ekonomin ser ur som den gör. Det nya styret ska inom kort möta ansvariga tjänstemän för att bestämma vägen framåt. 

Då fick det bli ”Augustenbad en sommar”. Författaren är densamma – Anneli Jordahl.

Till den välrenommerade kurorten Augustenbad med dess hälsobringande vatten anländer huvudpersonen Andreas, dittvingad av sin hustru och dennas familj, för att bli av med sitt alkoholberoende. Mot en skenbart idyllisk sommarbakgrund, komplett med frodig grönska och högsommarvärme, utspelar sig så ett tragiskt drama i det lilla formatet, som kretsar kring klasstillhörighet, självbedrägeri och svek.

https://www.svd.se/a/e9c3d395-2b0a-3cd4-b42b-e55fae43fd5e/medryckande-och-sorgligt

Fram till oktober 1942 skickade Sverige tillbaka alla tyska desertörer dit där de hade kommit ifrån.

Det beseglade soldatens öde. När han väl var återförd till sitt förband ställdes han omedelbart inför en exekutionspluton.

Det handlade oftast om tyska soldater som hade deserterat från sina förband i Norge eller Finland.

I november 1940 hade Gustav Möller och Tage Erlander utfärdat en hemlig instruktion om att fanflyktiga soldater från Wehrmacht inte skulle få någon fristad i Sverige. De skickades istället rakt in i döden.

En annan som drabbades var norrmannen Martin Rasmussen-Hjelmen. Han hade tillhört den kommunistiska sabotagegruppen Bernhard, och greps av en slump av svensk polis. Han utlämnades till den tyska ockupationsmakten i Norge, fördes till Tyskland där han senare halshöggs.

Som väntat nämnde Tage Erlander inte något om detta i sina memoarer.

Hämtat ur boken Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga.

Jag kan tillägga att fram till dess att Slaget vid Stalingrad var avslutat (i febr 1943) var nästan samtliga interner i de svenska koncentrationslägren antinazister, kommunister, radikala socialdemokrater och judar. Men när det började gå dåligt för nazisterna (våren 1943) blev det istället nassarna som internerades.