Det har blivit en vana att journalister skall förhöra våra politiker om deras kunskaper- i t.ex. språk och historia.
Men kända journalister tycks sakna mycket av den kunskap de kräver av politikerna. Ett gott exempel på detta fick vi i första avsnittet av ”På spåret”.
Likadant är det med de små försyndelser vissa politiker har begått. Allt skall nagelfaras.
Men den välkammade politiker som nu försöker mörka sitt partis äckliga bruna historia (historierevisionism) kommer väldigt lätt undan.
Det är inte att undra på att den där Åkesson har börjat älska Public service – på riktigt.
I TV’s barndom myntades begreppet ”slow motion”, dvs små återblickar (främst inom idrotten) som kördes i ultrarapid.
Jag tänkte på begreppet när vi såg fotbollsmatchen mellan Sverige och Slovakien igår kväll. Det är inte så mycket slow motion nu för tiden. Återblickarna körs mest i normal hastighet (och utan att ens tydliggöra att det är en återblick).
När man slår på radion eller sätter på TV’n är det ett annat fenomen som uppenbarar sig: Det skall pratas så himla fort. När vi lyssnar på morgonekot kl 07 snubblar nästan den journalist som leder programmet över orden. Ibland måste vi stänga av för att finna ro. Och inte är det bättre i TV4’s ”Efter fem”. Där pratar tre journalister i mun på varandra, inte sällan förenat med rent trams.
Det borde vara mer av Kristina Lugns sävliga sätt att prata i nyhetsprogrammen. Ity det är inte antalet ord som räknas, utan budskapet.
Visst kan man bli trött på alla ord som brusar omkring i vår kommunikationsbesatta värld.
Man kan som Tomas Tranströmer i diktsamlingen Det vilda torget föredra rådjurens tysta språk:
Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön. Det vilda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. Språk men inga ord.
Maria Jelmini möter hjärnforskaren Pontus Wasling som har utkommit med boken ”Knaster : medvetandets gåta och illusionen av ett jag”.
Hjärnan består i stort sett av fett, blod och i runda slängar 86 miljarder nervceller som skickar elektriska och kemiska impulser mellan sig. Det är det enda de gör. Det finns inga bilder i hjärnan, bara elektriska impulser. Det är allt. Det finns inga dofter, inga minnesbilder eller känslor. Bara elektricitet, säger Pontus Wasling, överläkare och docent i neurovetenskap.
När de elektriska impulserna förs fram och tillbaka mellan nervcellerna, då händer något magiskt. Vi blir medvetna.
Den stora fråga som vi inte har svar på är hur medvetandet uppstår, säger Pontus Wasling.
Att tänka att själen är åtskild från kroppen är en vanlig tanke världen över. Andra menar att allt är besjälat. Eller så är själen just ”bara” elektriska impulser mellan nervceller.
Återvandringsverket knackar alltså på dörren och försöker med olika ”stimulanser” övertyga de här ”misslyckade” invandrarna om att frivilligt vända hemåt.
Om SD vill införa en sådan myndighet som får en miljard kronor för att uppsöka de ”sämsta” invandrarna för att med olika stimulanser försöka få dem att lämna landet, så går ju tankarna till att detta skulle kunna vara en start på en fördrivning.
Schulmann tänkte först att det här med återvandring kommer att bli svårhanterligt för Moderaterna, att de omedelbart skulle tvingas att ta avstånd från den bisarra idén. I stället sker det omvända. Under söndagsmorgonen skrev Maria M Stenergard, Moderaternas talesperson i migrationsfrågor, ett par tweets där hon försökte relativisera SD:s idéer. Hon menade att det inte var nåt kontroversiellt alls, för Migrationsverket arbetar redan nu med återvandring.
Och nu står vi här plötsligt, i ett nytt politiskt landskap, där SD:s invandrarfientlighet normaliseras – av Moderaterna. Och knappt någon enda människa reagerar…
Bengt Rahms blogg 