Vid halvsextiden nu på morgonen tittade jag ut genom vardagsrumsfönstret, i riktning österland. Då upptäcker jag något som liknar en stor eldsvåda. Men jag inser att det måste vara månen som slickar horisonten, i form av en gigantisk skära.
Fotot blev inget vidare men det kan kanske ge en hint om det jag upplevde
Det hela kan uppfattas som ett dåligt omen. Hammaren saknades men skäran fanns på plats, befinnande sig (på ett ungefär) strax ovan Stadshuset på Skaragatan.
Jag tolkar upplevelsen som att det gäller att se upp. Vill det sig illa kan onda krafter ta över våra demokratiska institutioner. Exemplen är många, som den vapenskramlande hemskingen Puitin i Ryssland och det av SD så hyllade Orbanska brunstyret i Ungern.
I värsta fall kan vi vakna upp till att hela Gotland står i lågor. Men ingen skall inbilla sig att vi lägger oss. Det gör vi inte förrän vi har skjutit den ryska brunbjörnen, en gång för alla.
I kön på Ica, på bussen. Att prata med människor vi inte känner får oss att må bra, visar studier. Ändå låter vi ofta bli. Ett skäl är att vi tror att folk tycker att vi är tristare än de faktiskt gör.
Korta relationer med främlingar eller ytliga kontakter verkar göra att vi känner oss mindre ensamma.
Vi har en ensamhetsepidemi i många samhällen i dag, med historiskt höga nivåer av ensamhet. De här små ögonblicken visar att du inte är ensam. Någon registrerar dig, visar intresse för dig. Det kan vara en kort, men ändå en rik interaktion.
Korta sporadiska möten med folk vi inte känner, tycks göra oss gladare. Vi människor behöver känna att vi är accepterade och en del av något. Jag tror att dessa möten kan bidra till det.
The liking gap är förbryllande. Mängder av studier visar nämligen att vi i många fall övervärderar oss själva i förhållande till andra – exempelvis hur bra vi kör bil eller att vi inte löper lika stor risk att bli sjuka eller skilja oss. Fenomenet brukar kallas optimism-bias.
Men det verkar alltså inte gälla våra sociala kontakter.
Många tror att de inte är tillräckligt socialt kompetenta, inte har lika många vänner som andra, inte gör lika många sociala aktiviteter. Kanske beror det på att just social tillhörighet är så fundamental för oss.
Vi har dessutom generellt låga förväntningar på samtalen med främlingar. Vi tror att de ska misslyckas. Dels handlar det om vår egen förmåga: att vi är ointressanta, pratar för mycket eller lite och säger fel saker. Dels handlar oron om motparten, att det ska bli pinsamt tyst, att vi inte ska gilla hen eller hur vi ska påbörja – eller avsluta – samtalet.
Men när vi igen och igen möter människor runt oss som visar sig vara rätt trevliga så får vi en positivare syn på världen och samhället.
Dessa många små möten förändrar hur vi ser på andra människor. Känner du att de flesta faktiskt är okej, då gör det att din värld känns lite säkrare.
När vi i dag högtidlighåller Förintelsens minnesdag minns vi de sex miljoner människor som mördades systematiskt och industriellt, däribland en och en halv miljon barn. Siffran är så enorm att vi lätt glömmer att det bakom varje ansiktslöst nummer döljer sig en individ med en unik livshistoria, som i de flesta fall inte ville annat än leva.
På Förintelsens minnesdag får vi inte glömma SD’s historia, bl.a. att en av grundarna av detta makabra parti hade tillhört WAFFEN SS.
Det handlar inte om tvåkammarriksdagens införande år 1866. (Fram till det året bestod Sveriges riksdag av de fyra stånden: adel, präster, borgare och bönder).
Vad jag syftar på i rubriken är antalet patienter* som nu vårdas på ”vanlig” vårdavdelning – för covid-19. Till detta kommer 105 IVA-patienter.
Det gäller att visa ansvar. Det gör man (bl.a.) genom att använda munskydd i butiker och i kollektivtrafik.
*Sannolikt ett inte ringa antal från de fyra stånden men därtill ett stort antal vaccinförnekare – för att inte tala om alla stackars munskyddsvägrare.
Under kriget var min far stationerad vid kustartilleriet i Vaxholm (och på Rindö). Då tordes varken kommunister eller nassar närma sig svenskt territorium.
Här sitter min far (som skulle ha fyllt 98 år idag) tvåa från vänster på andra raden.
När larmet gick bemannades de enorma strålkastarna och de kraftfulla kanonerna.
Putin skulle inte haft en suck mot de tuffa grabbar som syns på fotografiet. Och hade en sån som Åkesson dykt upp på luckan hade han fått veta att han lever.
Det handlar inte om ”Slaget vid Lützen” utan om antalet sidor i den bok jag nu läser. Fast egentligen är det två böcker. Den första ”Ett hus åt Mr Biswas” utspelar sig på Trinidad, men eftersom det handlar om hinduer är det istället Indien som framträder när jag läser boken.
Läsbetinget är 100 sidor om dagen. Och det slaget ämnar jag inte ge förlorat!
Nu byts den gamla bron över Toftaån. På den har människor färdats i århundraden, på väg till eller från Kålland/ Kållandsö.
Men de sista årtiondena har den bara varit upplåten för fotgängare och cyklister. Bärigheten har varit begränsad. Och även om bron blir starkare när arbetet är klart lär motorfolket få hålla sig borta, med undantag för de som tar sig fram med hjälp av elcykel.
Jag har inte sett att NLT har skrivit något om brobytet, ej heller om det arbete som pågår under Järnvägsbron. Många människor vill veta mer om det som timar i bygden. Det är sådant lokalpressen måste lägga mer krut på.
Bengt Rahms blogg 