Den bensindrivna lövblåsaren är ett närmast ikoniskt exempel på den mest onödiga men vedertagna grunka för fossil energianvändning man kan tänka sig. Den kommer rimligtvis inte att överleva klimatomställningen, men den kan hjälpa oss att få syn på oss själva och vad som är ohållbart i vår egen samtid.
Påverkan på hälsan för brukaren av apparaturen:
Risk för hörselskador. Inandning av oförbränd bensin, kolmonoxid, ozon, kväveoxid, aldehyder och flyktiga organiska föreningar. Luften efter användning av lövblåsare får förhöjda halter av luftburna partiklar i flera minuter, partiklar som är så små att de kan tränga djupt ner i lungorna. Partiklarna är enligt Naturvårdsverket en av de luftföroreningar som ger störst hälsoproblem. Och blåser man ihop grus kan man drabbas av stendammslunga.
Det är bara att konstatera: Allting går att sälja med mördande reklam. Kom och köp konserverad gröt.
Men den som inte vill verka urblåst låter löven ligga. Det ger näringsämnen till marken, gynnar mikrolivet i jorden och erbjuder vinterviste till insekter.
Det var lite lerigt och halt på gångvägen upp till Café på Klostret idag.
Under promenaden observerade vi ett tåg som bekämpar lövhalka på spåren. Loket är faktiskt tillverkat på NOHAB i Trollhättan!
Och inne på Klostret var det lika trevligt och glatt som det brukar. Att bagare Linus var i farten förhöjde stämningen ytterligare, liksom åsynen av surdegen!!
Handla lokalt bör man göra och handlar det om tyginköp är det givetvis endast AG:s Textil i Furuhäll som kan komma ifråga. Och AG:s är en alldeles utmärkt minuthandel!!
Och visst är miljön så oändligt mycket trevligare än den i Kartåsens handelsområde.
Bara gamla stötar känner till att minuthandel är samma sak som detaljhandel. Motsatsen är partihandel. I parti och minut, säger man ju.
Minuthandel är ett gammalt ord som förekommer i en anekdot om den stockholmske skämtaren Svante Hedin som var så kallad premiäraktör vid Dramatiska Teatern. Han var en dag vid mitten av 1800-talet på väg till teatern, mycket försenad.När han såg en skylt med texten ”Minuthandel” steg han in i butiken och bad att få köpa 20 minuter.
Minuter? Nej, sådana ha vi icke till salu, svarade expediten. Tag då ned skylten! befallde Hedin och skyndade vidare.
Den stora katastrofen inträffade redan i början av 2020. Ingenting hände, och det var ju inte så konstigt när FHM bara räknade med några enstaka ströfall i Sverige.
För 40 år sedan pågick det en het debatt om landet som var välplanerat intill hjärndöd. Idag visar coronastatistiken att det en gång så väladministrerade landet inte klarar en kris. Ingen ansvarig minister eller tjänsteman har avgått på grund av detta, skriver Gina Gustavsson i sin nya bok ”Du stolta, du fria. Om svenskarna, Sverigebilden och folkhälsopatriotismen”.
Det vi svenskar tror om oss själva har ingen täckning i verkligheten. Om Sverige var en person skulle avståndet mellan självbild och beteende vara så stort att det var dags att söka professionell hjälp.
Pandemin avslöjade hurdana de antiauktoritära, icke-nationalistiska svenskarna egentligen är. Den latenta patriotism som hela tiden funnits sprängde plötsligt alla fördämningar. Blygsamhet och självgodhet har ingått en paradoxal förening: vi är ödmjukast i världen, för vi vet bäst.
Det påstått feministiska Sverige utnämnde Tegnell till landsfader och talade beundrande om hans ”storkukslugn”.
Den som inte var lojal med FHM:s strategi betraktades som ”landsförrädare”. Avvikarna misstänkliggjordes med klassiskt nationalistiska utstötningsmekanismer: de var svaga, nervösa, snobbiga, omanliga. Tegnell-patrioterna började alltmer likna den typiske Trump-nationalisten. Åsikterna är annorlunda, men mentaliteten är densamma.
Auktoritära personer ogillar komplexitet, osäkerhet och allt som splittrar gemenskapen. De umgås helst med likasinnade.
Svenskarna tror att de är rationella, progressiva och prestigelösa, men de ursprungliga idealen har stelnat till ”en självgodhet som står i vägen för sann utveckling”. Vi har fått en offentlighet som präglas av ”passivaggressiva stämningar”. Nationalismen är lättsårad: bara 6 procent instämmer helt i att självkritik gör samhället bättre.
Sverige har gått från ett ingenjörs- och bondesamhälle där känslor tillmättes noll värde till ett land där alla skriker i munnen på varandra om vad de känner. Samtidigt har vi tappat det *utilitaristiska samhällets enda stora fördel: förmågan att identifiera och lösa praktiska problem.
I morgondagens SvD har Dick Harrison en intressant krönika om lovet som infaller under höstterminen.
Några citat ur krönikan:
I augusti 2016 beslutade den svenska regeringen att använda begreppet läslov som rekommenderat alternativ till höstlov.
Blotta tanken på att en regering skulle ha argumenterat för ett läslov för ett sekel sedan är smått absurd. Förvisso hade vi ett höstlov då också, men det var relaterat till arbetsrytmen inom jordbruket och syftade till att frigöra arbetskraft till potatisskörden (”potatislov”) eller, om man bodde i Skåne, betskörden (”betlov”).
Läsningen stod inte högt på agendan, med undantag för den som lärdes ut i skolorna – och det var ju den man tog lov ifrån.
Men det var värre än så. I stora delar av bonde- och arbetar-Sverige fanns det ett grundmurat motstånd mot läsning.
Otaliga svenskar med rötterna i icke-akademiska miljöer kan vittna om liknande fördomar i föräldrahemmet. Ty läsningen, hette det, snärjer in tankarna i farliga banor, får oss att tappa verklighetsförankringen, bli asociala och allmänt misslyckade. Den som läser för mycket blir tokig och riskerar att låsas in på anstalt.
Alltså infördes läsförbud i det harrisonska hemmet. I praktiken gick det till så att jag (Harrison) totalförbjöds att läsa allt som inte var länkat till skolarbetet. Om jag läste mer än jag behövde för att klara läxorna skulle jag bli ”förläst” – ett av de fulaste ord mina föräldrar kände till – och få livet saboterat. De anförde konkreta exempel på hur det kunde gå: byfånar och ”original” i tv-serier, någon äldre släkting som blivit mentalt rubbad eftersom hon läst för mycket, och så vidare. Summa summarum: läsning kunde vara livsfarligt.
Nu befinner vi oss i en situation där regeringen officiellt uppmanar det uppväxande släktet att använda vecka 44 åt att läsa. Hur många kommer att hörsamma påbudet?
Potatisupptagning i Vårkumla by. Foto Falbygdens museum.
På 1960-talet for jag (nu bloggaren) till Sätuna och hjälpte till med potatisplockningen på mina morföräldrars gård. Det kändes i ryggen. Men det var också där jag i tidig ålder slukade de böcker som fanns på bokhyllan inne på Kontoret.
Hemma läste jag Biggles och Femböcker. Hos mormor och morfar t.ex. Raskens och Sista brevet till Sverige.
Det fanns faktiskt ytterligare en benämning på detta lov:
Men skurandet kunde säkert äga rum även fram på vårkanten.
Och nu har barnbarnen till skurlovsbarnen städhjälp. Vad jag tänker om det tänker jag hålla för mig själv. Att de skulle använda den frigjorda tiden till läsning är det ingen som skall inbilla sig. Och de äter väl inte ens potatis, utan sån där klibbig pasta.
Svarta bilar får alltid våra varningsklockor att ringa. Det är ägare till sådana svart bilar (ofta av märke BMW, Volvo och Audi) som kör stoll på Gamla Läckövägen. Det är samma typ av bilar som med hjälp av sin omogna förare kör om och står på för fullt på våra vägar. Det är samma typ av svarta bilar som när de har byggts om till A-traktorer körs så att det ryker.
Men den svarta färgen kanske minskar i popularitet bland fartdårarna när det blir tal om eldrift, tack vare solen. Ur dagens Norra Skåne:
Bengt Rahms blogg 