En guldklimp är funnen uti Barkarby

Att följa Erland till Barkarbyskolan innebär att man får uppleva ett svenskt Klondike. Det byggs en ny tunnelbana, nya vägar dyker upp ur bergrunden, dubbelspåret har fått ytterligare två spår och de nybyggda höghusen skjuter upp likt svampar ur jorden. Men det som sticker ut mest, och det vi gillar allra mest – det är mångfalden och den stora glädjen som präglar livet på skolgården. Och just när solen klättrade upp över fyrspåret var det exakt 6 år sedan vår lille Erland såg dagens ljus för första gången. Och det var ju faktiskt en riktig guldklimp som kikade fram!!

Den som har civilkurage värnar om de sköras liv och hälsa

Vad ledande befattningshavare inom den kommunala vården värnar om är däremot svårt att begripa. Att de saknar ryggrad är helt uppenbart

Här har vi i vilket fall en mycket bra insändare i NLT:

De ledande individer som sätter karriärmöjligheterna i första rummet får aldrig någonsin tillåtas att gå över lik.

Men det finns kommuner som styrs av tänkande och framförallt medkännande människor:

https://www.svd.se/stockholm-omplacerar-ovaccinerad-vardpersonal

Man blir lycklig när det finns folk som har något innanför det där så omhuldade pannbenet.

Mynthusgatan 13 – ett litet hus, men väldigt mysigt

Idag gjorde jag upptäckten att det lilla huset som min farfar med hjälp av min far lät bygga under kriget har sålts.

Idag skall det vara stora, vräkiga kåkar – i total avsaknad av riktig hemtrevnad

Bostäder och fastigheter – dagens kontrakt om ägarskiften

Huset är inte stort men det har stor charm. Och grönskan präglar som väl är ännu trädgården. Är det något jag minns alldeles extra så är det hallonlandet!

Grunden grävdes för hand och min far körde därvid iväg minst 800 skottkärror med jord (enligt egen utsago). Undrar när han började räkna? Fick han betalt per lass?

När min farfar hastigt gick bort 1950 överläts huset till min moster Britta och hennes Sven. Men när Britta gick bort 2008 gick huset ur släkten. Och nu har det sålts ytterligare en gång.

Så här trevligt såg det ut i köket när vi hade cyklat till Skara (svettigt!) 2005(?):

Är det bara ett litet olycksfall i arbetet när en ovaccinerad råkar ta död på en gamling?

Handlar det inte om något betydligt värre?

Och ännu mycket värre – visst är det förfärligt med alla fega chefer som inte står upp för de vårdberoendes absoluta rätt att slippa dö den hemska coviddöden (i onödan).

Men är det något man har lärt sig under 2000-talet så är det att ledare alltid håller med ledare på nivån ovanför, hur flängda idéerna än är, och medhållandet pågår oförminskat även i de fall individen i den absoluta topp-positionen visar tydliga tecken på antisocial personlighetsstörning. (Givetvis åsyftar jag då ingen av de som omnämns i artikeln i NLT).

Lotta Hjoberg: “Finns inte allmänna skäl att omplacera ovaccinerade inom vården”

”Finns inte allmänna skäl…” Man tar sig för pannan!!!

Och kolla här nu då: https://www.svd.se/oron-i-skane-okning-av-smitta-bland-aldre

Ansvaret om någon äldre smittas och dör till följd av att en anställd vårdare är ovaccinerad och smittsam ligger helt på arbetsledningen (och Rikets ledning). Straffen måste bli kännbara för de som inte har fullföljt sina åligganden!