Utbrottet på Reykjanes sker inte i någon supervulkan. Men den dagen lär komma när en sådan vulkan får ett utbrott, och därvid å Jordens vägnar ger igen för gammal ost.
Även om inte Grimsvatten är någon sådan supervulkan verkar den stå först på tur att få ett utbrott och då lär vi snart bli varse ett stort askmoln, svävande över såväl onda som goda.
Det första jag hörde när P1 knäpptes på lite efter halv sju i morse var detta:
Hormonstörande ämnen i plast kan vara en viktig orsak bakom en dramatisk nedgång i antalet spermier i mäns sädesvätska.
Vår hjärna krymper när vi åldras och volymminskningen går lika fort oavsett om du är högutbildad eller bara har sexårig folkskola.
Inte minst de som ännu inte har uppnått den ålder då hjärnbarken och Hippocampus börjar krympa borde kunna räkna ut att de skräpprodukter som Biltema och andra planerade firmor ute på det fasansfulla kalhygget i Kartåsskogen kränger utgör ett allvarligt hot mot människors liv och hälsa.
När spermierna är bortsopade är det alldeles för sent att börja köpstrejka. Det borde till och med de som redan har hamnat i hjärnkrymparåldern kunna begripa.
Den här informationen lär man inte hitta ute på Kartåsen (möjligtvis med undantag för den delen av den f.d. blåbärsskogen som används för sophantering och hantering av miljöfarligt avfall):
Det kan vara så att betalvägg saknas för denna debattartikel. Annars har jag gjort några utdrag för den som vill veta vad rivningstankarna grundar sig på.
KULTURDEBATT | Miljonprogrammet skapar ohälsa. Det har blivit ännu tydligare i och med coronapandemin, skriver den före detta läkaren Gösta Alfvén.
En grundläggande orsak är arkitekturens och stadsplaneringens utformning. Programmet följer den moderna arkitekturens grundläggande idéer om räta linjer, räta vinklar och väggar rena från ornament och böjda linjer – ”den tomma rektangelns arkitektur”, som den benämns av sina kritiker. Och forskning visar att den tomma rektangelns arkitektur är skadlig för hälsan.
Riksbyggmästaren P O Hallmans tankar, som i början av 1900-talet skapade varierad bebyggelse i samspel med omgivande natur och bygemenskap mellan husen, förklarades vara passé i och med Byggnadsstadgan 1931.
Som läkare i ett miljonprogramsområde i många år har Gösta Alfvén nära och långvarigt kunnat studera hur dess stadslandskap skapat vantrivsel och social och medicinsk ohälsa och fungerat som katalysator för diskriminering och segregation.
Det är dags för nytänkande, dags att lämna det som inte fungerar och skapa nytt. I andra länder som Frankrike och USA har man jämnat liknande områden med marken. Det är dags att även i Sverige riva, och sedan låta bygga nya hållbara, funktionella och vackra bostadsområden.
Vägledning kan sökas i den amerikanske arkitekten Christopher Alexanders epokgörande verk ”The nature of order”, som utgår från människans behov av levande stadsmiljöer.
I den svenske arkitekten Robert Lavelids nyutkomna bok ”Koden för en bra stad” redogörs för hur befolkningstäthet, bebyggelsetäthet, funktionsblandning, tätt med gator och kollektivtrafik, små oregelbundna kvarter, breda trottoarer, levande bottenvåningar, parker, platser och torg, mänsklig skala och stadsbyggnadskonst kan skapa den trivsamma, fuktionella och vackra staden.
Gösta Alfvén är författare till boken ”Ohälsosam arkitektur: En annan sida av funktionalismen” (2016).
Vi har kollat lite lätt på SVT-serien ”Sanningen om hudvård”. Där framkom det (inte oväntat) att ju billigare preparat, desto bättre funkar det.
Det enda som jag använder är Fenuril (mot allmän torrhet, men aldrig i facet!) och så en riktigt billig kräm (för typ 25 kr) att använda efter rakning.
Nu visade det sig att det som står på hyllan är just ett av dessa vinnarpreparat.
Att det blev den tuben berodde på att jag inte vill gynna krämartyper, men på köpet fick jag tydligen något som kallas ”glow”. En översättning från engelskan leder fram till det svenska ordet glöd!! Med tanke på att man är en sådan där torris låter det faktiskt aningen oroväckande.
Det skall bli intressant när det dyker upp en karta över ledens sträckning. Det kan ju hända att leden går genom socknar där mina förfäder har kämpat för att få ihop till brödfödan.
Vi har en bil av märket Toyota. Företaget som säljer och servar dessa fordon var till fram för några månader lokaliserat i det industri- och handelsområde som är beläget bakom Änghagen. Det var väl inbodda lokaler, med livgivande växtlighet alldeles inpå knuten. Men Toyota ville ha större lokaler och etablerade sig därför ute i det som tidigare var Kartåsskogen. De har fått tre gånger så högt i tak, det är tre gånger så långt mellan bilarna, det finns absolut ingen grönska inpå knuten (trots att Toyota liksom de flesta andra bilmärken gärna vill framstå som just ett grönt bilmärke). Däremot finns det väldigt gott om asfalterade ytor runt byggnaden. Lidens ligger alldeles intill, de som hade så mysiga och naturnära lokaler i Stenhammar. Men det är likadant som med Toyota – vartenda träd, varenda blåbärsbuske är bortsopad. Men asfalten breder ut sig. Vill man söka efter något grönt får man gå inomhus på nya Lidens (men det lär bloggaren aldrig göra). Han vill ha riktig grönska, den typen av grönska som medger fortsatt mänsklig närvaro på den här planeten.
Och tro inget annat än att jag kommer att fortsätta med att ”tugga” om detta ämne. Annars lär jag aldrig känna någon form av lugn i min ofta så upprörda själ.
Den som lärde mig den betydelsen av insändare var fadern till min barndomskompis. Kompisens pappa var lektor i biologi vid Läroverket. Falköpings Tidning hade tagit sig för att publicera en stor artikel om en yngling och hans stora fågeläggssamling. Ni kan lita på att lektor Bengt Ulf var upprörd i den insändare han skrev efter att ha tagit del av den mot fågeläggsamlande så totalt okritiska artikeln. Och jag tror att insändaren tog skruv. Falbygdens fågelklubb fylldes av ungdomar som ville skåda fåglar. Men de enda ägg de kom i närheten var de stekta som understundom låg som pålägg på de ut till naturen medhavda mackorna!
Så alla ni som värnar om livet på Jorden: Tig inte om de händelser och aktiviteter som för oss närmare stupet. Vi lever i en demokrati och det måste vara vår absoluta plikt att ryta till när det fattas helgalna beslut. Att tiga kan däremot vara en form medlöperi.
Att ge sig på att skriva en insändare och sedan invänta (eventuell) publicering är en psykisk utmaning. Man ångrar sig ofta och ältar frågan om man har formulerat sig rätt. I slutändan är man rädd att en hel hoper antagonister skall slipa knivarna och gå till ett stenhårt motangrepp.
Att försöka ställa samhällets ledande skikt invid skampålen gör man nämligen inte ostraffat.
Men idag dök den ändå upp, insändaren, och jag måste tillstå att jag ångrar absolut ingenting. Jag vill verkligen tacka NLT-fotografen Sören Thuresson för hans rättvisande bild av hur det ser ut efter denna så vedervärdiga skogsskövling.
Keramikern Nina Bergqvist vill att Lidköping satsar på varumärket Porslinsstaden.
Finns det ingen kultur så flyttar högutbildade personer inte hit. Kompetensbrist går hand i hand med att en stad är kulturfattig. Skövde har sprungit ifrån Lidköping med stormsteg gällande det.
NLT redovisar polisiära ingripanden i Lidköping med omnejd under helgen, från fredag kväll till natten mot idag:
Jag har aldrig stoppat i mig något starkare än Valium (det skedde några gånger under ungdomsåren), men jag kände absolut ingenting. Och det är jag väldigt tacksam för. Men inte blev jag raggare för det, vilket även det fyller mig med tacksamhet, faktiskt ända upp till brädden!!
”Minnet att stå på led när visselpipan ljöd, som vore den ett vapen. Cecilia Hansson om skolgympans pennalism, och att i vuxen ålder inte kunna glömma den man var på tjockmattan.”
”Och seriöst: primitivt barbariska drifter i kombination med svett och blodsmak, vem har någonsin blivit en bättre människa av det?”
”Gymmen påminner mig om skolidrotten. Minnet av att stå på led, formera sig och så visselpipan som ljöd som voro den ett vapen. Att fastna mitt på bocken. Väljas sist till fotbollslaget, basketlaget, volleybollaget. Bedömas och reduceras efter fysiska, ofta medfödda, kriterier fick mig alltid att känna mig som ett djur utan talan.
Pennalismen som så länge var en del av ”pedagogiken” för skolidrott verkade stå vid sidan om den vanliga undervisningen. Den egna slutna världen, där idrottslärarna härskade i egen majestät. Hur kunde det få lov att vara så? I det jämställda, demokratiska folkhemmet som utgjorde Sverige?”
”Många är de författare som vittnat om detta. Förnedringen, att inte passa in. Hur mobbning och strukturer fick fritt spelrum och cementerades på idrottslektionerna. Och hur detta inte ansågs vara ett problem – utan tvärtom.”
”Att något som hade kunnat vara lustfyllt vändes i sin motsats, utan att det ansågs vara något särskilt med det.
Även flockbeteendet som idrotten ger upphov till kan te sig hotfullt. Känslan av att vara del av ett större sammanhang som transformeras på fotbollsplanen eller i publiken – som så lätt kan bli en mobb. Det skrämmer den som aldrig varit bäst lämpad i idrottshallarna.”
”Det som även skrämmer: hur idrotten allt som oftast verkar stå över politik och ideal. Historikern Per-Olof Holmäng skriver i sin doktorsavhandling ”Idrott och utrikespolitik” om hur Sveriges idrottsutbyte med Tyskland ökade efter att Hitler kommit till makten 1933. Att Sverige under krigsåren inte genomförde en enda landskamp mot något allierat land, däremot flera mot Tyskland och dess allierade, inte minst Finland. Sista landskampen mot Hitlertyskland var i boxning, den 24 januari 1943 i Stockholm.”
Det är inte att undra på att bloggaren avskyr elitidrotten och dennas inte sällan självgoda utövare. Bloggaren valdes ofta bland de sista när det var match på gång i skolgymnastiken. Sådant sätter sina spår för resten av livet. Övermänniskoidealet är avskyvärt. Men han tröstar sig med Kretschmers konstitutionslära – detta att atleten visserligen har breda axlar men att han inte sällan är själsligt trög och har svårt att få saker ur händerna.
Att bloggaren kan gilla när representanter för det kvinnliga könet spelar fotboll beror sannolikt på avsaknaden av divalater. Det är viktigare hur det går för (det kvinnliga) laget än att visa upp ett eget uppblåst ego.