Bengt Rahms blogg

Jag kom att tänka på den här varningen under dagens vandring ute på Spårön, en varning man ofta fick höra under uppväxten.

Men det handlar inte om risken för värmeslag. Förvarna betyder att frysa, eller i värsta fall förfrysa.

Idag fick vi uppleva lite av båda värme och kyla.
På vandringen ut mot Spåröhuvud blev det tvärstopp. Anne frös. Det löste sig genom att en extra tröja åkte på.
På återvägen blev det ett nytt tvärstopp. Tröjan åkte av och vandringen kunde fortsätta.

Men då tillkom det där med makadamen på vägen…

Jag vore tacksam om någon vänlig själ kunde rota fram ett lämpligt västgötskt ord som varnar för den typen av problem. Svaret kan finnas här: https://sverigesradio.se/diverse/appdata/isidor/files/97/13589.pdf

Dagens vandring gick till Spåröhuvud. Men det var inte många andra ute i skog och mark denna Första Maj. Jag funderade nästan på om folk lite till mans var ute och viftade med röda flaggor.

En som definitivt inte var ute och viftade med några röda flaggor var järnhandlarn i Grästorps dotter. Hon och hennes familj hade också sökt sig ut till Spåröhuvud så vi kunde få oss en liten pratstund.

Hon är en av de många godhjärtade och duktiga undersköterskor jag har haft förmånen att få jobba med. Hon utbildade sig visserligen till förskollärare men valde ändå att återgå till vården, något som många dementa och deras anhöriga torde vara mycket tacksamma för.

Till Spårön återkommer vi gärna, men det vore bra om vägsamfälligheten inte la ut makadam på öns vägar. Att vandra på ett sådant knaggligt underlag gör inte gott för fötterna och en man som hade kommit åkandes med en Opel årsmodell 1964 återvände snabbt till bilen då knäna inte stod pall för underlaget.

Hur Opeln hade klarat så många år på rikets vägar är en gåta, en gåta vi aldrig lär få något svar på. Att Opeln under min barndom gick under namn som Opel Lättrost och Opel Skrutt gör att gåtan blir ännu svårare att besvara.

De som bor ute på ön borde ge sig ut och demonstrera en dag som denna. Lämplig skylttext: Lägg gärna makadam på järnvägsspåren, men inte ute på Spårön (och absolut inte i några trädgårdar som några stackars vilsekomna individer dessvärre har tagit sig före att göra).

• 

Jag har nåtts av uppgiften att vissa läkare anser att det är bättre att inte luktträna om man har förlorat luktförmågan (och därmed även 80% av upplevelsen av smak), detta efter att ha drabbats av Covid-19.

Går det vägen så kommer de skadade nervcellerna att hitta varandra igen, utan ”hjälp” av den drabbade.
Men den som lukttränar kan genom att bruka de nervtrådar som är intakta få hjärnan att ”koppla fel”. Då skulle t.ex. kaffe kunna börja lukta som gamla sopor.

Mustafa Can är en av de drabbade. SvD hade en lång artikel om hans förlorade luktförmåga för ett par månader sedan. Jag minns inte säkert om Mustafa har lukttränat.

Det verkar inte som att länken här under funkar men googla på SvD + Mustafa Can + lukt så bör artikeln dyka upp.

https://www.svd.se/livet-utan-luktsinne–fantasin-dor-utan-lukter

För att inge hopp för de drabbade kan det vara bra att veta hur artikeln slutade:

En dag kommer den bara tillbaka, utan förebud och fanfarer, smygande. Återigen spelar min snart tvåårige son huvudrollen. Han har på sig sitt förkläde det står ”Chef” på när han nöjt tillsammans med sin mor trippar in i mitt arbetsrum för att förevisa maträtten han har lagat. Jag minns råvarorna – ägg, banan, ris, rågpuffar, olivolja, vitvinsvinäger, salt och peppar från kvarnen – men jag minns inte vad det doftade. Bara att det doftade.

Covid-19 är verkligen inget att skämta om men den som har lagt ut det här fotot på Twitter – med rubriken ”En levande dubbelmutation med dåliga idéer och dåliga lögner” – menar säkert allvar:

• 

Den indiska dubbelmutationen finns inte med i denna sammanställning av olika vacciners effekt mot smitta och sjukdom men det är uppenbart att AstraZenecas vaccin fungerar dåligt mot både den sydafrikanska och den brasilianska mutationen. Jag tror att den sista tabellen i artikeln är lättast att förstå:

http://www.healthdata.org/covid/covid-19-vaccine-efficacy-summary

The Institute for Health Metrics and Evaluation (IHME) is an independent global health research center at the University of Washington.

Artikel i SvD Första Maj:

”Lägg undan mobilerna när ni är med era barn”

”Många föräldrar oroar sig över sina barns skärmtid. I stället borde de fokusera mer på sin egen mobilanvändning, skriver författaren och pedagogen Erika Christakis.”

Hämtat ur artikeln:

Trots allt prat om skärmar ägnas förvånansvärt lite uppmärksamhet åt föräldrarnas egen skärmtid.

Interaktionen mellan förälder och barn blir av allt lägre kvalitet. Även om föräldrar är ständigt fysiskt närvarande i sina barns liv, är de det i lägre grad känslomässigt. Fenomenet benämns ”continuous partial attention”, ständigt splittrad uppmärksamhet.

Psykologer har nu börjat tala om ”technoference”, dvs. den digitala teknikens tendens att störa vår mellanmänskliga kommunikation, något som kan vara skadligt för barn.

De mönster föräldrar över hela världen använder i kommunikation med småbarn och bebisar karakteriseras av ljusare röstläge, förenklad grammatik och engagerad och överdriven entusiasm. Detta kan beskrivas som en ”serve och retur-kommunikation”.

Småbarn kan inte få nog av det och detta uråldriga sätt att kommunicera med en förälder och det utgör grunden för mycket inlärning.

Men det kan bli problem när den responsiva kommunikationen, som är så avgörande för den tidiga inlärningen, blir avbruten av ett sms eller en snabb koll på Instagram.

Småbarn lär sig inte saker om vi avbryter det pågående samtalet genom att plocka upp mobiltelefonen eller läsa sms som fladdrar förbi på skärmen.

Tillfälligt bristande uppmärksamhet från en förälder är ingen katastrof. Men kronisk distraktion är något annat.

Vi riskerar att få en ökning av oförutsägbart föräldraskap, som styrs av pling och lockrop från mobiltelefoner, dvs. av den ouppmärksamhet som uppstår när en förälder är med ett barn men genom sitt oengagerade sätt kommunicerar att barnet är mindre viktigt än att svara på ett mejl.

Att vara närvarande fysiskt – och därmed begränsa barnens självständighet – men endast nyckfullt tillgänglig känslomässigt, är i själva verket sämsta tänkbara modell för föräldraskap.

Till alla mor- och farföräldrar som äntligen har fått Tegnells och Carlssons löfte att tillåtas träffa sina barnbarn – lägg undan de där förbannade ”nallarna” och gör verklighet av alla de där kramar ni påstår att ni har saknat så förtvivlat!

Det där sista var givetvis bloggarens kommentar. Och han måste också lära sig att släppa sin sönderkramade nalle!

(Bloggaren som är en kristen man ber om ursäkt för bruket av svordomar, men ibland måste man ta i för att uppnå önskat resultat).

Man kan nästa tro att Greta studerar resultatet efter Lidköpings kommuns brutala ödeläggande av Kartåsskogen

• 

Den som vill ha något att roa sig med kan alltid ägna sig att räkna antalet kronblad/kalkblad på vitsipporna. Antalet kan variera mellan sex och upp till mer än det dubbla.

• 

• 

Man får alltid räkna med att det kan dyka upp glada överraskningar – som kan göra att man tappar räkningen.

• 

Det är inte svårt att komma ihåg när kungen fyller år. Det gör han på Valborgsmässoafton, samma dag som min bror.

På fotot är min bror (dryga) sju år. Det togs kort tid efter att mormor och morfar hade förvärvat bondgården Båltorp i Sätuna socken.

På den tiden var det inte konstigt att cykla eller åka moped långa sträckor. Från Mynthusgatan i Skara (där moster Britta bodde) till Båltorp kan det väl ha tagit en och en halv timma.

Några weekendresor till London eller Paris var det aldrig tal om på den tiden. Det räckte gott och väl med en tur på två hjul för att uppleva äkta livsglädje.

Betraktelse kopplad till vårutflykt:

Vi har inte åkt vägen mot Skara sedan i oktober förlidet år. Men igår var det dags för en ny färd, en färd som inledningsvis var allt annat än angenäm.

Kartåsskogen är numera totalskövlad öster om vägen, från Skararondellen och ända fram till rondellen där väg 44 ansluter från Götenehållet.

För mig är det fullständigt obegripligt hur politiker i en kommun som har såpass hög svansföring i miljöfrågan kan fatta ett så brutalt beslut som att utradera denna fina skog.

Vi behöver ju mer av skog, inte mindre. Det har inte ens sparats några små träddungar. Alla buskar, alla träd är borta – förutom en tunn ridå mot vägen.

Istället för livgivande grönska får vi asfalt och stora plåtskjul för handel, plåtskjul som vi redan har mer än nog av.

Hållbarhet à la Lidköping gör ingen människa glad. 

Jag är både upprörd och förtvivlad. Det är till och med svårt att med ord beskriva det man känner.

Med en miljöpolitik som den i Lidköping kommer det aldrig att gå vägen. Den saken är säker.

Inte lika lugnande som den artikel BBC hade i ämnet igår.

 “Things can change really quickly, so if a country doesn’t react quickly enough, things can go from bad to very bad very quickly.”