Möte med järnhandlarns dotter

Dagens vandring gick till Spåröhuvud. Men det var inte många andra ute i skog och mark denna Första Maj. Jag funderade nästan på om folk lite till mans var ute och viftade med röda flaggor.

En som definitivt inte var ute och viftade med några röda flaggor var järnhandlarn i Grästorps dotter. Hon och hennes familj hade också sökt sig ut till Spåröhuvud så vi kunde få oss en liten pratstund.

Hon är en av de många godhjärtade och duktiga undersköterskor jag har haft förmånen att få jobba med. Hon utbildade sig visserligen till förskollärare men valde ändå att återgå till vården, något som många dementa och deras anhöriga torde vara mycket tacksamma för.

Till Spårön återkommer vi gärna, men det vore bra om vägsamfälligheten inte la ut makadam på öns vägar. Att vandra på ett sådant knaggligt underlag gör inte gott för fötterna och en man som hade kommit åkandes med en Opel årsmodell 1964 återvände snabbt till bilen då knäna inte stod pall för underlaget.

Hur Opeln hade klarat så många år på rikets vägar är en gåta, en gåta vi aldrig lär få något svar på. Att Opeln under min barndom gick under namn som Opel Lättrost och Opel Skrutt gör att gåtan blir ännu svårare att besvara.

De som bor ute på ön borde ge sig ut och demonstrera en dag som denna. Lämplig skylttext: Lägg gärna makadam på järnvägsspåren, men inte ute på Spårön (och absolut inte i några trädgårdar som några stackars vilsekomna individer dessvärre har tagit sig före att göra).