Betrakta inte din man som ett renoveringsobjekt

Ur psykiatriker Håkan Anderssons nya bok:

Den som har skaffat sig en partner upptäcker givetvis snart en massa brister och tillkortakommanden hos denne/denna.

Men inbilla er inte att bristerna är till för att åtgärdas. Håkan skriver att ett sådant förhållningssätt är förödande för ett förhållande. Partnern skall istället placeras i lådan märkt ”ej åtgärdbar”. Först när vi har gett upp ambitionen att förändra den andre kommer trivseln att infinna sig.

Vi kan inte forma människor efter egna önskemål. Vad vi kan påverka är dock relationen till dessa människor. ”Det är inger fel att världen är full av idioter så länge man har en bra relation till dem”.

Kanske något att tänka på för alla de kvinnor som anser att deras män kissar utanför.

Foton från fordomdags – tagna i Sätuna, Varnhem och Karlsborg

Först ett foto från Sätuna där en del av släkten är samlad för någon högtid. Med tanke på min ålder (jag står längst fram till höger i bild) borde fotot vara från slutet av 1950-talet. Min bror ”håller upp” vår kusin Anders. Kusin Mikael befinner sig intill mig.

Det andra fotot måste vara från den tid då mormor och morfar hade sin bondgård utanför Varnhem. Troligtvis är fotot från senare delen av 1940-talet. Med på fotot är alla de tio barnen. Ingen av dem är i livet idag.

Det tredje fotot är troligen från Karlsborg. Där ser vi min mors yngsta syskon Tage, stående tillsammans med hustrun Ing-Britt, som sorgligt nog lämnade detta Jordeliv några dagar in på 2021.

Alla begriper inte allvaret med coronapandemin

Sådana individer bör läsa denna tidningsartikel:

https://www.svd.se/ett-hundratal-barn-i-livshotande-inflammation

De flesta drabbade har inte märkt av sin Covid-19-infektion, utan har varit helt symtomfria. En till två månader senare dyker den livshotande hyperinflammationen upp, när immunförsvaret på olika sätt har börjat angripa den egna kroppen.

– Det handlar om tidigare helt friska barn. Vi ser allt från småbarn till unga vuxna.

Lokstationen i Falköping

Det var där min far hade sin tjänstgöring de sista decennierna i sitt arbetsliv.

Här några fotografier som har hämtats från Falbygdens museum (Digitalt museum):

Så här såg det ut när han gjorde en av sina allra sista arbetsdagar:

Idag fick jag en ny farbror

Under släktforskandet har jag fått helt klart för mig att min far hade två äldre syskon (berättelsen har funnits men med hjälp av Riksarkivet har den kunnat bekräftas).. Båda avled i augusti 1923, ett halvt år innan han föddes.

Emma Karin Inga Maria var född i november 1920, Åke Johan Wilhelm våren 1922. Dödsorsaken var enterit, eller möjligen svampförgiftning.

Under denna dags forskande (jag söker en gemensam anfader till en drygt 40-årig kvinna i Uppsala som jag delar många cM med) dök det upp en ny farbror till mig.

Han hette Gustaf Ludvig Sigfrid och var född i januari 1913. Men tragiskt nog dog han redan i februari samma år. Dödsorsaken är angiven till ”slag”. Antagligen har den lille drabbats av någon sorts hjärnblödning. Begravningen skall ha skett i Norra Ving.

Att jag överhuvudtaget nämner dem i bloggen är för att de inte skall glömmas bort. Och en av dem var faktiskt min faster, de andra båda mina farbröder.

För att säkerställa deras existens kommer de att fästas i släktträden, både det i Ancestry och det i FamilyTree!

Myndigheten för uppmuntrandet av ett folkets idoga hälsande

I gårdagens blogginlägg nämnde jag att några vi känner undvek att hälsa när vi möttes, ansikten mot ansikten, på en oss näraliggande promenadväg.

När jag jobbade på ÅVC och var på väg till Vårdcentralen med prover mötte jag en städerska. Jag nickade med huvudet som hälsning men det uppfattade inte hon varvid jag fick mig en rejäl uppsträckning för att jag inte hälsade på det sätt som seden bjuder.

Jag lommade vidare, rätt så moloken. Det var uppenbart att hälsandet kan behöva utföras med större tydlighet än medelst en stel nickning.

Det kräver så lite att hälsa på den som man möter. Det duger inte att skylla på blygsel eller människoskräck. Och de som inte hälsar för att de har gått och blivit styva i korken vill man helst slippa möta. Men jag har fått ett tips: Möter du en sådan individ (som du känner), säg ett högt och tydligt Hej!!!

Även om Carlsson och Tegnell på FHM inte verkar stortrivas med att stå i rampljuset tror jag att de är väl medvetna om ”bekräftelsens” betydelse för folkhälsan. Den som är ensam och möts av ett vänligt Hej! kan säkert leva på den goa upplevelsen resten av den dagen.