Jag tror knappt att demokratiskt sinnade människor har upplevt en större lycka än den igår, detta ända sedan den dag 1945 då Adolf Hitler sköt sig i bunkern i Berlin.
Nu kan vi äntligen andas ut och samtidigt hoppas att Donald Trump döms till ett långt fängelsestraff för alla de brott han uppenbarligen har gjort sig skyldig till.
I gårdagskvällens Sverige medverkade Lasse Kronér. Han har varit anklagad för att ha betett sig illa mot kvinnor, men har friats.
Jag förstår hans stora bedrövelse, att ena stunden ha varit omtyckt och hyllad för att nästa vara persona non grata.
Att bli totalt utfryst för en handling man knappast ens är medveten om att man har gjort sig skyldig till, det måste ju vara fasansfullt.
Vi människor måste vara försiktiga med att sprida rykten om sådant vi inte har en aning om. Sanningen kan var en helt annan – och då tänker jag inte enbart på riktigheten i vissa anklagelser från metoo-rörelsen.
Alla rykten och allt skvaller om bloggaren bör man dock ta på största allvar!!!
En som varken tror på metoo-rörelsen eller sanningen är uppenbarligen Katarina Frostenson. I sin ny bok ”F” visar hon upp sin obrottsliga lojalitet med sin älskade man, kulturprofilen Arnauld. Hon är totalt rasande – på Sverige, på medierna, på samtyckeslagen och på kvinnorna som anklagat Arnault för sexuella övergrepp.
De beskrivs som ”megärer”, som avundsjuka, misslyckade, desperata: anklagelserna om sexuella övergrepp beror på uteblivna karriärframgångar; de är sprungna ur självhävdelsebehov och uppeldade av pöbelmentalitet.
Josefin Holmström på SvD Kultur som har recenserat boken sitter uppriktigt förbluffad och stirrar på vad Katarina Frostenson har skrivit. Ibland går Frostenson så långt över anständighetens gräns att Josefin måste lägga ifrån sig boken: som när Frostenson antyder att Svenska Akademiens före detta ständiga sekreterare Sara Danius agerade som hon gjorde i Arnault-affären på grund av sin dödliga sjukdom. Och det är ju fruktansvärt lågt!
Vad som är sanning eller inte här i livet är inte alltid helt lätt att uttala sig om. Men att Trump ljuger som en häst travar, det står bortom allt tvivel, liksom att det är helt sant att Arnault har gjort sig skyldig till allvarliga sexuella övergrepp mot kvinnor.
Men att utan säker grund döma en medmänniska är, om inte olagligt, så likvisst djupt omoraliskt.
