Jag har fått mig tillsänt en liten historia av den brylling, som liksom jag själv, har starka rötter i den vackra Tidaholmsbygden.

Det är så man talar i krokarna av Velinga och Härja. Så mycket mer behövs inte. Ha eller Hä!
Kan innehålla spår av sanning, med inslag av humor, samt ett inte ringa mått av rena överdrifter.
Jag har fått mig tillsänt en liten historia av den brylling, som liksom jag själv, har starka rötter i den vackra Tidaholmsbygden.

Det är så man talar i krokarna av Velinga och Härja. Så mycket mer behövs inte. Ha eller Hä!
Inlägget från 2013 om min lumpartid försvann i samband med att jag raderade innehållet i två äldre bloggar. Men precis som med inlägget om psykiatrin återfanns det om militärlivet i den bok en av våra döttrar lät trycka upp i USA. De amerikanska sättarna hade dock dålig koll på olika textstycken som därvid kom att blandas, huller om buller.
På särskild begäran från en följare har jag nu försökt skapa ordning och reda i mina minnen från militärlivet.













Där slutar historien, lite abrupt. Måhända att jag inte har hittat det sista stycket. Jag minns ändå att jag gick till stationen i Skövde efter muck, detta för att resa hemåt med hjälp av tåget. Men då dök mina föräldrars granne Börje Lönn upp.
Han var Trafikområdeschef vid SJ och hade sitt kontor inne i stationsbyggnaden. Han erbjöd mig skjuts i sin gamla Folka och tillsammans färdades vi upp mot den vackra Högfalan.
Där slipper man höra skriken från ilskna överfurirer. Men man kan höra suset från de segelflyplan som startar och landar på Ålleberget, tävlande med tornfalkar, tofsvipor och sånglärkor om herraväldet i luften.
Djupt inne i berget står ryttarna redo, de som skall förvara landet i händelse av ofred. Inte ens K3 (kavalleriet i Skövde, nu i Karlsborg) med sina elitsoldater torde kunna mäta sig med dessa Ållebergs och Högfalans så mäktiga ryttare.
Muck vill de inte höra talas om. Men så har de heller ingen Lennart Ljung, som försöker mucka gräl, med anledning av en gammal ylletröja, nere på Pensionatet i Lökeberg.
Ungefärlig lika tunn som den beredskap våra välbemannade myndigheter har byggt upp inför den pandemi som nu rasar.
Ibland är det uppenbart att receptet var fel, ända från första början
Foto från Twitter

Herr Olsson kramade ur en del av det allra gôttaste i Hässleholmsbygden under den squeeze day som inföll igår.
Titta och njut:

Bara dagar efter att Petri förlorat sin fru i covid-19 hotar sjukdomen hans eget liv. I en månad har SvD följt intensiven inifrån – där den mest ensamma patienten aldrig lämnas ensam.
https://www.svd.se/i-en-sang-pa-intensiven-far-han-beskedet-frun-ar-dod
Förhoppningsvis inte bakom betalvägg.

https://www.svtplay.se/klipp/26870929
Inte minst undersköterskor bör titta på inslaget här ovan.
Vi får hoppas att en del huvuden kommer att rulla, framförallt på Arbetsmiljöverket.

https://www.svd.se/kvinnor-ses-fortfarande-som-inbillningssjuka
Citat ur artikeln i SvD:
Män sjukskrivs längre, opereras snabbare – och tilldelas dyrare rullstolar. Alltmedan lika sjuka kvinnor uppmuntras att ”sänka kraven” och ”ta initiativ till kramar”. SvD publicerar här ett utdrag ur den nya boken ”Feminism – en antologi”, där journalisten Agnes Arpi synar den ojämlika svenska sjukvården.
Kvinnor med olika sjukdomar berättar om år av lidande och år av vårdsökande, och en kronisk brist på information, stöd och respekt.
Endometriospatienter berättar om hur de nekas smärtlindring, eftersom de anklagas för att fejka sina symtom i jakten på opioider. De berättar om hur de har haft svåra smärtor sedan barnsben, men har avfärdats med saker som ”det gör ont att vara kvinna”. De berättar om hur de har kräkts, svimmat och haft blödningar utan att ha tagits om hand.
Varför är det fortfarande så vanligt att kvinnor behöver slita som djur för att få diagnoser, information och behandlingar?
Kvinnors beskrivningar av sina liv misstros ännu. Kvinnor betraktas fortfarande som inbillningssjuka, även vad gäller två nu så erkända och uppmärksammade områden som endometrios och förlossningsskador.
Kvinnor och män reagerar på gruppnivå olika på sjukdomar och läkemedel, men kvinnors specifika symtom och biverkningar har länge varit dolda. Ett av de tydligaste exemplen på de allvarliga konsekvenser som detta medför är det faktum att kvinnor ofta uppvisar andra symtom än män vid en hjärtinfarkt. Då mannen har varit norm har detta lett till att kvinnor har uppfattats ha ångest eller panikattacker i stället för en hjärtinfarkt, och därmed inte fått adekvat vård.
En minoritet av läkemedelsstudier har inkluderat kvinnor eller djur av honkön.
Det finns en rad absurda exempel på studier som berör kvinnor men inte tar kvinnor i beaktande. Till exempel genomfördes på 1960-talet en studie om huruvida hormonell behandling kunde minska risken för hjärtsjukdom efter klimakteriet, där 8 341 män deltog, men inte en enda kvinna. En annan studie undersökte hur fetma påverkar bröstcancer och livmodercancer utan att en enda kvinna undersöktes.
Först år 2016 beslutade amerikanska National Institutes of Health (NIH), världens största statliga forskningsfinansiär, att forskning som finansieras av myndigheten måste inkludera även djur av honkön.
SVBK, sveda-, värk- och brännkärring, är ett förnedrande uttryck som i Sverige tidigare användes mellan vårdpersonal och i journaler för att beskriva kvinnor med diffusa smärtor. Patienternas symtom kunde vara olika, troligtvis användes det för alla möjliga tillstånd. SVB-kärringen är tätt sammanflätad med hysterikan. Liksom sin mer internationellt gångbara olyckssyster existerar hon fortsatt i andra, mindre explicita former, särskilt sedan patienterna började kunna läsa sina egna journaler.
Kvinnor med Alzheimers sjukdom får tre timmar mindre hemtjänst i veckan än män.
Kvinnor får billigare hjälpmedel och rullstolar än män.
Kön och socioekonomisk status påverkar hur dyra läkemedel man får utskrivna. Kvinnor och socioekonomiskt svaga grupper får billigare läkemedel.
Kvinnor i Sverige med en form av rubbningar i hjärtrytmen får vänta i 15 år på rätt diagnos och behandling. Män får vänta sex år kortare. Detta trots att kvinnorna har mer symtom i form av exempelvis trötthet, andningssvårigheter, hjärtrusning och extra hjärtslag. Kvinnor blir oftare inte trodda eller tagna på allvar, och deras besvär tolkas som psykiska problem.
Kvinnor får inte lika ofta som män implanterbar hjärtstimulerare tillsammans med hjärtsviktspacemaker, trots att behovet är lika stort.
Sverige må vara ett av världens mest jämställda länder, med vård i världsklass, för att upprepa två i offentligheten välanvända floskler, men det räcker uppenbarligen inte. Utvecklingen har inte kommit ikapp tiden. Till den dag kvinnan och hennes kropp tillerkänns samma värde, resurser samt medicinska intresse lever hon i både ofrihet och ojämlikhet jämfört med den man som fortfarande utgör normen i medicinsk vetenskap och vård.
Min kommentar: Vård i världsklass tror vi oss ju även ha vad gäller COVID19. Men det håller inte resten av världen med om.
Och hur har de som jobbar inom de kvinnodominerade yrkena inom hälso- och sjukvården behandlats under pandemin?
Svar: Enligt ett mönster vi känner igen, dvs begäran om adekvat skyddsutrustning har förnekats dem av de där som står på scenen kl.14.00, hållande presskonferens – på betryggande avstånd från de sjuka.
Personalen på sjukhus och inom äldrevården får jobba halvt ihjäl sig under pandemin. Inga raster, 12-timmarspass, kan knappt på på toaletten, hinner inte äta. Samtidigt gör de myndigheter som håller presskonferens uppehåll mellan den 20 och 25 maj – dvs i 5 dygn. Men de som står där behövde nog vila upp sig.
Fråga de som sliter på intensivvårdsavdelningarna om inte även de skulle vela ha ett break på samma sätt. Men en sådan fråga hade med stor sannolikhet avfärdats som ett uttryck för kvinnlig hysteri.
”Folk och försvar” har sina årliga dagar på Sälens Högfjällshotell. Man får förmoda att närvarande generaler och politiker är bra på örat frampå kvällskvistarna.
Vi har även en ”Folknykterhetens dag”, en dag som nu för tiden inte gör något större väsen av sig. Det finns till och med de som vill avskaffa denna dag (ledarsidan i dagens Norra Skåne):

Det är jättepositivt att ungdomar dricker mindre alkohol än vad de gjort tidigare. Men det är värre med de ”vuxna”. Har någon exempelvis sett ett avsnitt av ”Vem bor här” där någon av de medverkande inte visar upp vin och/eller spritflaskor? Jag har det inte. Inte att undra på att de flesta besökta hem knappt ser beboeliga ut.
Jag tror inte att något barn i familjer där föräldrarna förtär alkohol som tycker att det är häftigt. Det behövs inga stora mängder för att personligheten hos den vuxne skall förändras. När sådant sker blir barn rädda. Mamma och/eller pappa blir som en helt annan person. I värsta fall ballar föräldrarna ur, totalt.
Det är att bättre att visa prov på mognad. Det gör man (bl.a.) genom att hålla sig nykter.
Således: Upp till förvar för Folknykterheten. Bruk av alkohol är inte värt att förvara, även om vinkännare (och andra starka krafter) gör allt för att normalisera det som egentligen inte handlar om något annat än att mätta ett sug efter alkohol.
Så här skall en som vill komma ut som vinkännare uttrycka sig för att verka hipp:
– Det här var ju fruktigt!
– Det smakar citrus eller äpple
– Det smakar bärigt, fruktigt, mörka bär
– Jag känner lite hallon, det finns drag av fläder i det här vinet.
Vill du gå vidare som vinkännare?
Syra – känner man på insidan av kinderna och sidan av tungan.
Fyllighet – kommer av alkoholen och känns på mitten av tungan.
Om inget annat imponerar eller du har glömt alla snitsiga uttryck:
– Det här var ju intressant – vilket såklart kan betyda precis vad som helst!
Min kommentar: Allt det där skulle jag faktiskt kunna säga om innehållet i den saftflaska vi har stående i kylen. Innehållet är för mig faktiskt riktigt intressant. Smakar särskilt gott till kvällens knäckemackor!!
Nu i eftermiddag hade jag sökt mig till Hembygdskvarnens trädgård för en stunds bokläsande.
Plötsligt hördes ett dovt flygplansmuller. Men när planet dök upp i skyn var det inte något amerikanskt bombflygplan, utan en vanlig hederlig Herkules.


https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2020/05/amerikanska-bombflygplan-ovar-i-sverige/