Dagens vandring på Spårön kunde ha slutat riktigt illa.
Första delen av utflykten var underbar. Vi hade försett oss med stövlar och kunde ta oss fram på en stig där det brukar vara blött och lerigt så här års.
Den goda linssoppan avnjöts vi i lä av vår favoritkrake.
Men när vandringen återupptogs hände det som inte får hända. Det är mycket vatten i markerna efter allt regnande och på en spång över en större vattensamling halkade jag.
Spången låg delvis under vatten. Fläckvis var den isbelagd och jag drattade huvudstupa rakt ut i naturen och landade pladask i vattnet. Från midjan och nedåt, plus på högersidan av hela överkroppen ända upp till huvudet, var jag dyblöt. Stövlarna var helt fyllda med iskallt vatten.
Efter oss gick ett par i vår egen ålder som måste ha chockats svårt när de bevittnade tabberaset. Anne var också chockad, medan jag själv ägnade mig åt att försöka undgå social skam.
Jag kravlade mig snabbt upp ur det brunfärgade vattnet och tog mig till en solig backe i närheten. De blöta kläderna var inte mycket att göra åt, men stövlarna fick tömmas på sitt kalla vatten och jag fick ett par torra sockar av Anne.
Som väl var mötte vi ingen på stigen tillbaka till parkeringen och Toyotahybriden, men hade det dykt upp några anfäder från Skepparetorpet hade de nog undrat vad det var för en dyngsur figur som passerade.
Det var gott att vara inne i bilvärmen igen. 25 grader i kupén gjorde gott (även om Anne blev genomsvettig).
Väl hemma blev det varmdusch, följt av skållhett kaffe med en bit av den chokladpaj Anne fick alldeles gratis av Willys på sin födelsedag.
Det var allt ett riktigt äventyr, ungefär i stil med det som inträffade på Kinnekulle för snart fyra år sedan.
Ena sonen och jag färdades på elcyklar i närheten av Råbäck, med ett kraftigt åskväder som följeslagare. Jag vände mig om för att se hur det gick för sonen. Det gick bra, men det gjorde det inte för mig. Cykeln for ner i ett djupt, stenfyllt dike.
Livhanken klarade sig, men det blev en kraftig lårkaka.
När resten av familjen passerade oss låtsades vi som att det regnade. Men när vi hade tagit oss hem (utan blixtnedslag men med elbistånd) kröp sanningen fram.
Anne som hade försökt förhindra cykelturen pga det annalkande åskvädret fick sina farhågor bekräftade.
Men på sin födelsedag (min) vill man gärna försöka få en syl i vädret.
