Bengt Rahms blogg

Det är långt ifrån alltid som bloggaren håller med om det chefredaktören på Norra Skåne sätter på pränt. Men dagens kolumn är mitt i prick!

Rubriken till inlägget är ordagrannt återgiven från det chefredaktören har skrivit och således inget påhitt av bloggaren.

Tack vare de nya ägarna har prenumeranter på NLT nu möjlighet att läsa alla låsta artiklar i NWT’s tidningsimperium.

Den finns en värld borom allsköns ohållbara motorevent*. Till och med det som händer i Grönköping kan vi nu få ta del av.

Givetvis är det även tvärtom. En prenumerant på t.ex. NWT kan läsa låsta artiklar i bl.a. NLT.

*En del påstår att motoreventen i Lkp är en spott i havet vad gäller miljöpåverkan. Så kan det givetvis vara men när alla överallt argumenterar likadant, det är då det blir katastrofalt. Och varför skulle då ett motorevent i just Lkp undantas? Det är likadant med skogsskövling, konstgräsplaner, flygande osv. Det skall mycket till för att undslippa ansvarstagande.

Obs att detta är en blogg med miljöinriktning. Det är därför budskapet upprepar sig – gång, på gång, på gång, med en dåres envishet.

En del kanske kan reta sig på det, men det är det värt.

https://www.dn.se/asikt/skogen-i-skelleftea-skovlas-som-i-amazonas/

Bloggaren delar insändarskribentens uppfattning. Varför togs jungfruelig skogsmark i anspråk för att bygga den stora batterifabriken?
I Ådalen finns det ledig industrimark efter nedlagda fabriker, perfekt för t.ex. en batterifabrik.

Inte är det bättre i Borås med det stora logistikcentrum som byggs på naturmark.

Den som har haft det tvivelaktiga nöjet att färdas på E4:an genom Småland (bloggaren tar såklart tåget, utom i flyttsammanhang) ser liknande förödelser på många platser, som söder om Jönköping och öster om Värnamo.

Det är inte så mycket bättre i Lidköping. Se t.ex. på vad som har hänt och fortfarande händer med Kartåsskogen. Det är väl egentligen bara Fazer bröd som uträttar något vettigt. För mat måste vi få i magen om vi skall ladda våra kroppsegna batterier, inte minst bloggaren som behöver energi för att fortsätta sin (om än hopplösa) kamp mot de krafter som steg för steg förstör förutsättningarna för livets fortbestånd på Jorden.

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/rAbwRl/prekariatets-arbetarlitteratur

Gustav Borsgård läser influencernas böcker och finner en framgångssaga på gränsen mellan självbiografin och självhjälpsboken.

Dessa böcker saknar en egentlig förändringsvilja. Den samhällskritik som tillåts är den som inte ifrågasätter, utan snarare underbygger, marknadens villkor.

Här finns en dramaturgisk motor i form av ett strukturellt problem, t.ex. utseendefixering, som huvudfiguren övervinner genom personliga strategier (positivt tänkande, yoga, F-skattsedel). ”Också du kan lyckas, kära läsare, om du bara inser att arbetslöshet är en fråga om inställning.”

Företagarandan och de nyliberala flosklerna skulle på det viset kunna ses som ett kvitto på vad som händer när skolan fostrar barn till entreprenörer och skickar ut dem att klara sig själva bäst de kan på en hårt konkurrensutsatt arbetsmarknad.

Prekariatet vill ha snabba och enkla svar på komplicerade frågor. Om prekariatet inte synar orsakerna bakom sitt eget tillstånd löper de risken att falla offer för politiska demagoger och i förlängningen t.o.m. bejaka totalitära regimers berättigande.

Tillfällighetsarbeten, projektanställningar och stor ekonomisk osäkerhet – att svika dagens ungdom på sätt som nu sker är riskfyllt. Det räcker med att läsa en bok av en sådan där influencer för att komma till den insikten.

Och tur var nog det. På cykelfärden till Resecentrum för vidare färd med tåg till Kinnekulle och Returrundan (numera Höstrundan) gjorde sig en nypåflugen virusinfektion alltmer påmind.

Vi tog det säkra före det osäkra och ställde in turen till Kinnekulle och Blomberg. Vi cyklade istället hem, via Skogshyddan där vi kunde köpa med oss några läckra bakverk för förtäring på vår balkong.

Under kaffestunden hörde vi lätet från några tranor. De cirklade runt uppe i skyn, sökande termik ovan Rävberget för att ta höjd inför nästa språng mot sydligare nejder.

En av dem lyckades jag fånga på bild, ett säkert bevis på att hösten är kommen.

Efter Murakamis fantastiska bok ”Mordet på kommendören” har jag nu givit mig i kast med ”Ålgevangeliet”. Recensionerna är mycket positiva, som denna i SvD:

https://www.svd.se/underbar-bok-om-mystiska-alen–och-om-oss

”Om ålen och ålens gåtor har nu kulturjournalisten Patrik Svensson skrivit den underbara boken ”Ålevangeliet”, som förutom ålen handlar om dem som följt den hack i häl, från Aristoteles till Freud och den danske vetenskapsmannen Johannes Schmidt, som efter mer än 20 års sökande upptäckte ålens lekplats i Sargassohavet på 1920-talet. Boken handlar också om en pappa i Sverige som älskar ål och som lär sin son allt han kan om ålfiske; hur man lägger ut backar i vattnet, hur man klummar, hur man handskas med en ålryssja, och hur man flår, steker, kokar och njuter ål.

Men mest av allt handlar väl ”Ålevangeliet” om oss. För visst kan vi säga att vi inte vet särskilt mycket om ålens inre värld, men hur mycket vet vi då om oss själva? Eller för den delen: om de människor som står oss närmast?”

Politiker har något gemensamt med ålar. Båda är hala, båda kan konsten att slingra sig. Det är mycket därför vår värld ser ut som den gör. Men det är inte ålens fel.

https://www.svd.se/jonathan-franzen-vi-maste-sluta-prata-om-klimatet

Rockström och bloggaren har börjat tappa hoppet. En som definitivt har gjort det är den kände författaren Jonathan Franzen.

Han vill mana till acceptans för den dystra framtid som går oss till mötes. Loppet för planeten är redan kört, menar han. Det är rent önsketänkande att tro att vi kan undgå en förödande uppvärmning av planeten.

Dystert? Ja. Samtidigt som, politikerna lovar utsläppsminskningar och sätter upp mål vi förmodligen aldrig kommer uppnå, utrotas den naturliga världen medan vi står och ser på.

Men Franzens budskap är acceptans snarare än resignation, och inte minst finns där kärlek. Till fåglar och vilda djur, och till vår egen art – de dumma, felande människorna – med alla motsägelser och brister.

Hans syfte är verkligen inte att förneka klimatförändringarna, han protesterar bara mot uppfattningen att en internationell flygande elit som möts på fina hotell runt omkring i världen kan rädda oss.

Något som bidrar till bloggarens allt dystrare syn på framtiden är de lastpallar med stenplattor som dyker upp utanför villaträdgårdarna. Att våra trädgårdar ödeläggs på detta sätt har givetvis ingen som helst betydelse för klimatförändringarna. Men det visar ändå på hur hopplös situationen är. Hur skall vi t.ex. kunna rädda regnskogarna när vi medvetet förvandlar vår egen trädgård till en ogästvänlig stenöken?

Inte riktigt – men han blir allt mer pessimistisk. Bloggaren är inne på samma linje. Men håller vi oss bara nere på Jorden och inte uppe i luften skall vi nog kunna hålla hoppet vid liv.

https://www.svd.se/onsketankande-med-gron-tillvaxt–vi-maste-agera

”Jag vill vara tydlig från start, detta är en pessimistisk krönika. Jag kommer att sätta frågetecken kring två grundläggande utgångspunkter som jag själv alltid försvarat, nämligen (1) att det är möjligt att stoppa den globala uppvärmningen vid 1.5 grader, och (2) att det är möjligt att uppnå ”grön tillväxt”.

Med grön tillväxt menas ekonomisk tillväxt som i absoluta termer frikopplas från ökad användning av naturkapital och utsläpp av växthusgaser. Alltså att utsläpp, föroreningar och utnyttjande av naturresurser som skog, vatten och mark, minskar eller stabiliseras även om ekonomin växer.”

”Vad innebär detta? Att vi skall ge upp? Självklart inte. Tvärtom, det innebär att vi måste göra, steg för steg, det som vi vet kan göras. Nummer ett är att sätta slutdatum på fossil energi, börjar fasa ut kol, och accelerera utvecklingen genom att sätta ett pris på minst 50€/ton koldioxid. Ett akut läge kräver agerande, inte passivitet. Men då också med fötterna på marken.”

Ömsom regn, ömsom solsken. Ingen regnbåge uppe i skyn men desto fler framför scenen på Nya Stadens Torg.

Detta tydliggörs bäst i filmens slutskede.