Bengt Rahms blogg

Anne befann sig på utflykt till Vinköl. Trots en rejäl virusinfektion tog mig ändå för att hoppa på bussen till Framnäs City och Willys.

Det var en av de många trevliga chaufförerna med utländsk härkomst som körde bussen. När vi kom ut på Plastgatan kom vi ikapp en sådan där svart skåpbil som levererar paket direkt till kunden, ända från Kontinenten. Men en av de båda dörrarna där bak på skåpbilen stod öppen och paketen hotade att trilla ut. Men busschauffören gjorde några rejäla tutanden och vid utfarten mot Örslösavägen stannade skåpbilen och dörren bommades igen.

Inte mycket till historia kanske, men den visar ändå på vad landet vinner på invandringen. Som exempel kan nämnas att cirka 80% av de som kör lokalbussarna i Lkp har invandrarbakgrund.

Det finns en del rötägg i samhället, en del med invandrarbakgrund, men många av rötäggen är att betrakta som genuina infödingar.

Jag läste en artikel i SvD om brottsligheten bland våra riksdagsmän/kvinnor för något år sedan. Vilka var värst? SD såklart!

https://www.svd.se/sd-toppar-lista-over-andel-atalade-kandidater

Egentligen är väl alla som röstar på sverigedemokraterna ena riktiga rötägg. Ingen normalt funtad individ torde lockas av ett parti som har sina rötter i den så fasansfulla och ondskefulla nazismen.

Lägga sin röst på ett parti med kopplingar till Förintelsens bödlar? Hur kan vissa människor sjunka så lågt…

(Alla vet väl att en av SD’s grundare hade ett förflutet i Waffen SS).

Ett av årets värsta TV-händelser är inslaget i Rapport från Sölvesborgs hamn när Åkesson håller sitt sommartal – att tvingas bevittna denna ”snusförnuftiga”, småmysande och smilande skock av beundrare, flockade kring sin på ytan så välpolerade partiledare.

https://www.svd.se/sverige-riskerar-tappa-sina-lojala-medborgare

Erika Treijs är en klok kvinna. Jag tar mig friheten att återge hennes kommentar om skjutningarna i sin helhet.

”Samhällskontraktet, törs vi lita på det? Den grundläggande överenskommelsen som går ut på att vi alla bidrar efter bästa förmåga. Pluggar, jobbar och sköter oss i största allmänhet. De allra flesta vill ändå göra rätt för sig. Några av hävd eller god fostran, medan de flesta betalar skatt för att systemet kräver det. Och fortsätter göra det så länge beskattningen slår rimligt rättvist och ger något tillbaka, som trygghet, god sjukvård och en skola som förmår att både förmedla kunskap och baka goda samhällsmedborgare.

En lika enkel som självklar grundpelare i ett demokratiskt samhälle. Och våra trygghetssystem har hyggligt klarat både höger- och vänsterregeringar, hukat under finanskriser och överlevt terrordåd. Tilliten har ändå stått pall.

Men när två kvinnor mördas inom vad som verkar vara kriminella konflikter – att lägga till de 25 individer som skjutits till döds under årets första sju månader – samtidigt som sprängdåden ökar och en brottmålsadvokat fälls av en kula (omständigheterna bakom är ännu inte utredda), så är det inte lika självklart att ta upp pennan och osett teckna på kontraktet.

Det är dags att granska det finstilta. Kolla att politikerna är med och att poliserna är där. I verkligheten.

Av landets cirka 20 000 poliser är endast kring 7 000 i yttre tjänst enligt uppgift, trots att polisnärvaro där människor rör sig och gängen hänger är en bra brottsprevention. Men polisen ska få förstärkning – och nu är politiker över hela linjen på tå för att försöka sätta stopp för gängvåldet. Inrikesminister Mikael Damberg agerar landsfader som lågmält men bestämt försöker bygga broar mellan röd, grön och blå medan polisen annonserar efter kollegor som lämnat yrket för högre löner och bättre arbetstider.

För mycket administration och skjutsande hit och dit.
Men det lär bli svårt att locka tillbaka pensionärer som lagt mössan på hyllan när åtta av tio poliser, enligt Polisförbundets egen enkät, anser att yrkesrollen urholkats. ”För mycket administration och skjutsande hit och dit”, säger en mångårig polis i Stockholms södra förorter till SvD.

Tillitsbygget knakar i fogarna och klyftorna växer i samhället och de kriminella kapprustar. Inte blir det bättre av att politikerna först nu sträcker ut händerna åt både höger (utom SD) och vänster. År efter att unga män på löpande band fått sätta livet till i våra förorter – där varannan kvinna känner sig otrygg på kvällen och mammor som förlorat sina söner skriker sig hesa för att få hjälp att stävja våldet.

Förhoppningsvis så sprängs eller skjuts det inte i dina kvarter eller på dina nära och kära. Men ett kontrakt kräver ömsesidigt förtroende från två parter och så länge du sköter dina åtaganden så kan du hävda kontraktsbrott.

Och det är nära nu.”

https://www.svd.se/anstallda-flyr-fran-lakarforbundets-kansli

Diskriminering, förminskning och hotfull stämning. Nuvarande och före detta anställda vid Läkarförbundets kansli i Stockholm vittnar om en dålig arbetsmiljö som fått stora delar av personalen att säga upp sig på kort tid.

Det fanns en ganska burdus ledarstil, ibland till och med lömsk och hotfull om man inte gjorde som man blev tillsagd, säger en före detta anställd.

Arbetsmiljön är säkert en viktig fråga när Läkarförbundet förhandlar med Sveriges kommuner och landsting. Men förbundet borde kanske börja med att titta på hur det förhåller sig på det egna kansliet i Danderyd och på klubb och konferensvåningen på Östermalm.

Det är långt ifrån alltid som bloggaren håller med om det chefredaktören på Norra Skåne sätter på pränt. Men dagens kolumn är mitt i prick!

Rubriken till inlägget är ordagrannt återgiven från det chefredaktören har skrivit och således inget påhitt av bloggaren.

Tack vare de nya ägarna har prenumeranter på NLT nu möjlighet att läsa alla låsta artiklar i NWT’s tidningsimperium.

Den finns en värld borom allsköns ohållbara motorevent*. Till och med det som händer i Grönköping kan vi nu få ta del av.

Givetvis är det även tvärtom. En prenumerant på t.ex. NWT kan läsa låsta artiklar i bl.a. NLT.

*En del påstår att motoreventen i Lkp är en spott i havet vad gäller miljöpåverkan. Så kan det givetvis vara men när alla överallt argumenterar likadant, det är då det blir katastrofalt. Och varför skulle då ett motorevent i just Lkp undantas? Det är likadant med skogsskövling, konstgräsplaner, flygande osv. Det skall mycket till för att undslippa ansvarstagande.

Obs att detta är en blogg med miljöinriktning. Det är därför budskapet upprepar sig – gång, på gång, på gång, med en dåres envishet.

En del kanske kan reta sig på det, men det är det värt.

https://www.dn.se/asikt/skogen-i-skelleftea-skovlas-som-i-amazonas/

Bloggaren delar insändarskribentens uppfattning. Varför togs jungfruelig skogsmark i anspråk för att bygga den stora batterifabriken?
I Ådalen finns det ledig industrimark efter nedlagda fabriker, perfekt för t.ex. en batterifabrik.

Inte är det bättre i Borås med det stora logistikcentrum som byggs på naturmark.

Den som har haft det tvivelaktiga nöjet att färdas på E4:an genom Småland (bloggaren tar såklart tåget, utom i flyttsammanhang) ser liknande förödelser på många platser, som söder om Jönköping och öster om Värnamo.

Det är inte så mycket bättre i Lidköping. Se t.ex. på vad som har hänt och fortfarande händer med Kartåsskogen. Det är väl egentligen bara Fazer bröd som uträttar något vettigt. För mat måste vi få i magen om vi skall ladda våra kroppsegna batterier, inte minst bloggaren som behöver energi för att fortsätta sin (om än hopplösa) kamp mot de krafter som steg för steg förstör förutsättningarna för livets fortbestånd på Jorden.

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/rAbwRl/prekariatets-arbetarlitteratur

Gustav Borsgård läser influencernas böcker och finner en framgångssaga på gränsen mellan självbiografin och självhjälpsboken.

Dessa böcker saknar en egentlig förändringsvilja. Den samhällskritik som tillåts är den som inte ifrågasätter, utan snarare underbygger, marknadens villkor.

Här finns en dramaturgisk motor i form av ett strukturellt problem, t.ex. utseendefixering, som huvudfiguren övervinner genom personliga strategier (positivt tänkande, yoga, F-skattsedel). ”Också du kan lyckas, kära läsare, om du bara inser att arbetslöshet är en fråga om inställning.”

Företagarandan och de nyliberala flosklerna skulle på det viset kunna ses som ett kvitto på vad som händer när skolan fostrar barn till entreprenörer och skickar ut dem att klara sig själva bäst de kan på en hårt konkurrensutsatt arbetsmarknad.

Prekariatet vill ha snabba och enkla svar på komplicerade frågor. Om prekariatet inte synar orsakerna bakom sitt eget tillstånd löper de risken att falla offer för politiska demagoger och i förlängningen t.o.m. bejaka totalitära regimers berättigande.

Tillfällighetsarbeten, projektanställningar och stor ekonomisk osäkerhet – att svika dagens ungdom på sätt som nu sker är riskfyllt. Det räcker med att läsa en bok av en sådan där influencer för att komma till den insikten.

Och tur var nog det. På cykelfärden till Resecentrum för vidare färd med tåg till Kinnekulle och Returrundan (numera Höstrundan) gjorde sig en nypåflugen virusinfektion alltmer påmind.

Vi tog det säkra före det osäkra och ställde in turen till Kinnekulle och Blomberg. Vi cyklade istället hem, via Skogshyddan där vi kunde köpa med oss några läckra bakverk för förtäring på vår balkong.

Under kaffestunden hörde vi lätet från några tranor. De cirklade runt uppe i skyn, sökande termik ovan Rävberget för att ta höjd inför nästa språng mot sydligare nejder.

En av dem lyckades jag fånga på bild, ett säkert bevis på att hösten är kommen.

Efter Murakamis fantastiska bok ”Mordet på kommendören” har jag nu givit mig i kast med ”Ålgevangeliet”. Recensionerna är mycket positiva, som denna i SvD:

https://www.svd.se/underbar-bok-om-mystiska-alen–och-om-oss

”Om ålen och ålens gåtor har nu kulturjournalisten Patrik Svensson skrivit den underbara boken ”Ålevangeliet”, som förutom ålen handlar om dem som följt den hack i häl, från Aristoteles till Freud och den danske vetenskapsmannen Johannes Schmidt, som efter mer än 20 års sökande upptäckte ålens lekplats i Sargassohavet på 1920-talet. Boken handlar också om en pappa i Sverige som älskar ål och som lär sin son allt han kan om ålfiske; hur man lägger ut backar i vattnet, hur man klummar, hur man handskas med en ålryssja, och hur man flår, steker, kokar och njuter ål.

Men mest av allt handlar väl ”Ålevangeliet” om oss. För visst kan vi säga att vi inte vet särskilt mycket om ålens inre värld, men hur mycket vet vi då om oss själva? Eller för den delen: om de människor som står oss närmast?”

Politiker har något gemensamt med ålar. Båda är hala, båda kan konsten att slingra sig. Det är mycket därför vår värld ser ut som den gör. Men det är inte ålens fel.

https://www.svd.se/jonathan-franzen-vi-maste-sluta-prata-om-klimatet

Rockström och bloggaren har börjat tappa hoppet. En som definitivt har gjort det är den kände författaren Jonathan Franzen.

Han vill mana till acceptans för den dystra framtid som går oss till mötes. Loppet för planeten är redan kört, menar han. Det är rent önsketänkande att tro att vi kan undgå en förödande uppvärmning av planeten.

Dystert? Ja. Samtidigt som, politikerna lovar utsläppsminskningar och sätter upp mål vi förmodligen aldrig kommer uppnå, utrotas den naturliga världen medan vi står och ser på.

Men Franzens budskap är acceptans snarare än resignation, och inte minst finns där kärlek. Till fåglar och vilda djur, och till vår egen art – de dumma, felande människorna – med alla motsägelser och brister.

Hans syfte är verkligen inte att förneka klimatförändringarna, han protesterar bara mot uppfattningen att en internationell flygande elit som möts på fina hotell runt omkring i världen kan rädda oss.

Något som bidrar till bloggarens allt dystrare syn på framtiden är de lastpallar med stenplattor som dyker upp utanför villaträdgårdarna. Att våra trädgårdar ödeläggs på detta sätt har givetvis ingen som helst betydelse för klimatförändringarna. Men det visar ändå på hur hopplös situationen är. Hur skall vi t.ex. kunna rädda regnskogarna när vi medvetet förvandlar vår egen trädgård till en ogästvänlig stenöken?