Om vakumförpackad sorg

I slutet av februari begravdes en man i Järvaområdet, samtidigt som coronaviruset började sprida i sig Sverige. Nuri Kino befinner sig mitt i förödelsen.

”Vi är en stolt del av det svenska samhället. Vi gjorde allt vi kunde för att förhindra detta. Vi stoppade alla verksamhet där man uppgicks i grupp, scouterna, kören, allt. Vi stängde också kyrkan helt långt före att regeringen bestämde om 500 och 50 som fick umgås samtidigt men det hjälpte inte, det var för sent. Nu kan vi inte annat än gråta ihop med våra församlingsmedlemmar som förlorat anhöriga, gråta och trösta dem så bra vi kan. Våra tankar och böner går till alla i Sverige, oavsett ursprung och religion.”

”Jag frågar varför han skrev sitt upprörda och sorgsna inlägg. Han svarar att det går sådana rykten bland sjukvårdspersonal. Och att det gör honom ledsen, de följde myndigheternas rekommendationer och ska därför inte behöva pekas ut som smittspridare. När jag frågar honom vad han tror det beror på, att vi som folkgrupp är överrepresenterade, svarar han att det dels är sättet vi umgås på men att han också har hittat en studie som visar på att det är genetiskt, att vi är mer mottagliga för viruset.”

– Jag har letat och letat efter andra orsaker än de kulturella, och har bland annat hittat en studie från USA där man sett att människor med ursprung från Medelhavsområdet har genetiskt uttryckt mer benägenhet för utveckling av svårare ARDS (akut inflammatoriskt tillstånd med respiratorisk svikt), genom fler receptorer som är mottagliga för covid-19.”

Hela texten från dagens SvD finns här, och troligen ej bakom betalvägg:

https://www.svd.se/nuri-kino-annu-en-kniv-i-vara-hjartan