Döden på konferensen

Det är inte titeln på en deckare jag tänker skriva.

Titeln är kopplad till de (var)dagliga presskonferenser som sänds i TV, prick kl. 14.00.

Där redogör Folkhälsomyndigheten bl.a. för de nytillkomna dödsfall som har orsakats av COVID19.

Trots att det antal som presenteras kan vara ansenligt (185 igår, 172 idag) är det inte sällan som om dödsfallen på olika sätt bortförklaras.

Döden skedde inte nu, den inträffade i förra veckan, eller rent av veckan dessförinnan.

Tanken tycks vara att tona ned oron,  till varje pris.

Den dödskamp som 1.937 människor (hittills) har fått genomlida (det tillkommer i snitt ett nytt dödsfall var 20:e minut) kommer i skymundan.

Det är COVID19-presskonferensernas sätt att distansera sig från den enskildes lidande och död som gör att jag ofta lämnar TV-soffan efter tio minuter, och sätter mig ute på balkongen, för att måna om min mentala hälsa.

Där ute väntar deckaren, den där döden är uppdiktad. Men det innebär inte att de hemskheter som inträffar i boken beskrivs under frånvaro av ett rikt känslospråk.

Lidande och död, beskrivet i stapeldiagram, är inte min grej.

Att många döda nu hamnar i kylcontainrar utanför Stockholms större sjukhus borde vara skäl nog att utforma dessa presskonferenser på ett annat sätt, ett med fokus på den lidande människan och hennes närstående.

Jag menar inte att det våra myndighetsföreträdare säger är fel. Men risken med deras eleganta sifferexercis är att vi inte längre ser människan bakom siffran – och allt det hemska hon eller han har fått genomgå.

Ur morgondagens SvD (jag vet inte om det har något direkt samband med det som sagts ovan, men det får ändå vara med i detta inlägg):

I Sverige och Italien har det funnits en socialdarwinistisk inställning att de bäst anpassade skulle överleva de svagare. Det säger den italienske filosofiprofessorn Roberto Esposito till SvD.

Det ter sig som om det förekommit en viss cynism i påståendena att BARA äldre och sjuka skulle dö av corona.

Även i Italien har det förekommit, och det är lika motbjudande där. Man accepterade de äldres död som en sorts räddning för dem som inte är gamla.

Esposito instämmer i att det finns en viss socialdarwinism i den här inställningen – som förekommit i Sverige sedan början av 1900- talet – enligt vilken de bäst anpassade skulle överleva de svagare.

Härifrån till tanken att dessa senares liv kan offras är steget kort.