Elitidrotten bjuder på bröd och skådespel, dvs ett opium för de breda massorna

Saxat ut en insändare i dagens DN.

INSÄNDARE. I coronakrisen satsas stora skattepengar för att idrotten på elitnivå ska överleva. Men sport som underhållning är ett opium för folket och borde bära sina egna kostnader, skriver Andris Kreicbergs i DN.

Förespråkare brukar anföra dess positiva roll för breddidrott och folkhälsa. Och visst kan den bidra, men leder främst till stillasittande på arenor och i tv-soffor. (Och supande – bloggarens kommentar).

Elitidrotten spelar en större roll för underhållning, kommers och sportjournalistik än för folkhälsan. I dagens tv-utbud översvämmas och bedövas vi av sport. Förvisso kan idrott på elitnivå erbjuda spännande underhållning, men är den verkligen av godo?

Grävande journalistik om elitidrotten vittnar om dopning, misshandel, skador, sexövergrepp, fusk, utslagning och mobbning. Uppfinningsrikedomen för att nå seger, ära och förmögenhet tycks gränslös. Är det rimligt att stödja forskning som syftar till att öka fysisk prestationsförmåga långt utöver det normala för att vinna en hundradels sekund eller en centimeter?

Strävan till ”Citius, altius, fortius” (”Snabbare, högre, starkare”, de olympiska spelens valspråk) tycks dock ligga i människans natur.

Elitidrottens närmast hysteriska proportioner har fått vittgående konsekvenser. Utöver de skador och oegentligheter som drabbar aktiva spelar den en problematisk roll för ungdomars värderingar, intressen, val och förebilder, något som skymmer sikten för andra alternativ.

Alltför många slösar bort sin tid i hopp om en idrottskarriär, kanske främst barn och ungdomar i utsatta områden. Det växande socioekonomiska gapet kan nog till del förklaras av konkurrensen mellan idrott och utbildning.

Förespråkare för elitidrott återfinns bland ledare, affärsintressenter och sportjournalister – som själva gynnas. Även politiker har insett värdet av bröd och skådespel.

Monotont upprepas tankevurpan att elitidrott bidrar till fred mellan folk och nationell gemenskap. Men finns egentligen tungt vägande skäl för att samhället ska uppmuntra och bidra till finansiering av elitidrott?

Inte är väl elitidrott, till skillnad från motionsidrott, en samhällelig angelägenhet? Därför bör elitidrotten bära sina egna kostnader.

Bloggaren som är en stark ogillare av övermänniskoideal håller givetvis med. Jag tror knappast inte att någon hade förväntat sig något annat.