Ryttarna måste väckas

Man skulle vilja trycka på medvetandets OFF-knapp i mitten av oktober och få hjälp med att trycka på ON när våren börjar nalkas.

Ungefär så uttryckte sig en äldre man som vi mötte på Strandpromenaden häromdagen. Givetvis höll jag med. Mörker är ingen höjdare för min själ. Icke heller för den (ännu) äldre mannen.

Men vi fick en trevlig pratsund även om andra vandrare kom oss lite väl nära där på trappavsatsen i Furuhäll.

Dock finns det vissa ljuspunkter så här års. När löven väl har fallit kan jag ana den stora världen, världen där röda garnnystan mest uppskattas av små kattungar.

Vad jag ser med mina falkögon (och ännu bättre med hjälp av de av Glenn på Karviks nyutprovade glasögonen) är Mösseberg, mitt hemmaberg.

Den som inte ser Mösseberg på fotot uppmanas att beställa tid hos sin optiker.

Men skall sanningen fram var svårmodet lika stort under uppväxten. På den tiden ingav åsynen av Ålleberg hopp under mörka dagar.

Flera berättelser handlar om de sovande krigarna (ryttarna) i berget som vid orostider skall komma ut och beskydda folket.

Istället för att trycka på OFF-knappen borde jag hoppa på bussen, byta i Skara och Falköping för att sedan kliva av Tidaholmsbussen vid infarten till Hokällan.

Uppdraget är självklart. Det gäller att skaka liv i de tusentals ryttarna. Mannen i Vita Huset är helt från vettet. Så det är till att agera skyndsamt, detta innan vår tids Hitler har satt världen i brand.

Den som vill veta mer om Ålleberg och dess ryttare kan googla efter denna utmärkta sammanställning: