Padel är något som både provocerar och engagerar

Dagens Understreckare handlar om den nya bollsporten Padel. Den väcker starka känslor och har både anhängare och antagonister.
Foto Wikipedia:

https://www.svd.se/bollsporternas-lekfulla-nykomling-provocerar

Padelhallar poppar upp som svampar ur jorden, något som provocerar i ett idrottsland som har präglats av puritansk återhållsamhet.

Varför spelar folk då Padel? Nyfrälsta brukar säga att det är för att det är roligt, även om motståndaren är överlägsen. Man spelar parvis och det är fint och trevligt.

I boken ”Den lekande människan” ansåg Johan Huizinga att den moderna sportens expansion har fått förödande konsekvenser för den spontana leken, inte minst för bollekarna som gick från sorglösa förströelser till att bli organiserade sporter med komplicerade regelverk. Och när leken väl blev allvar sattes glädjen ur spel.

Och detta kan nog förklara varför Padel har blivit så populär, just människans i grunden stora behov av just lek. Padel kräver ett minimum av färdigheter som tillfredställer människans närmast universella behov att med tillhygge eller handflata slå iväg en boll mot en motståndare.

I Sverige har allmogen ägnat sig åt långboll, något som liknar dagens brännboll. Men då handlade det om att bränna, dvs träffa den som hade slagit bollen. Vid en lyckad bränning bytte lagen positioner. Utkorande av en segrare var en ickefråga. Drivkraften var inte att vinna utan att spelet skulle fortsätta. Leken stod i centrum.

Jämför detta med dagens tävlingsidrott (med sin inriktning mot resultat) där själva aktiviteten är en enda lång transportsträcka fram till resultatet.

Med Padel har den sorglösa leken återkommit, något som ingen annan idrott kan leva upp till.

Efter att ha läst denna Understreckare har jag ändrat uppfattning om Padel. Och det är ju inte så konstigt eftersom jag verkligen ogillar tävlingsidrott i alla de former. Det viktiga är ju att ha roligt och att alla som vill får vara med i leken. Behovet av segrare är med andra ord obefintligt.