Coronastrategin präglas av killgissningar

De gissande killarna heter Johan och Anders. Dessvärre har de hitintills gissat åt helskotta fel.

Vi befinner oss i den största kris som drabbat Sverige sedan andra världskriget. Ändå råder det bland beslutsfattarna en total oemottaglighet för kritik. Det skriver Lena Einhorn i SvD Kultur.

Under strecket

https://www.svd.se/oviljan-till-debatt-ar-ett-hot-mot-demokratin

”Information är demokratins valuta”, lär Thomas Jefferson ha sagt.

Att ett fritt informationsflöde är nödvändigt i en välfungerande demokrati är de flesta överens om. Liksom att ett sunt folkstyre kräver en livaktig debatt.

När professor Elgh nio dagar innan WHO deklarerade att det förelåg en pandemi sa att ”vi måste förbereda oss för ett värstascenario omedelbart” svarade Johan Carlsson: ”Det är inte svårt att sitta i en tv-soffa och säga att det blir en pandemi om nio månader. Det är ungefär som när Enok Sarri tittade i fiskmagar och spådde sommarvädret. Men jag vill inte ’killgissa’.”

Några dagar senare fällde Anders Tegnell detta omdöme om kritikerna: ”Plötsligt så är liksom varje professor i Sverige expert på det här /…/ det finns ju många anledningar till att man säger som man gör. Man är forskare och behöver mer forskningspengar, ja, allmänt så där.”

Med sådana lakoniska avfärdanden av ledande virologer, epidemiologer och infektionsläkare gav myndighetens representanter sig själva ett tolkningsföreträde som inte kunde upphävas, oavsett hur välgrundad kritiken var. För estraden var FHM:s och debatten avvisad. Om pressen dristade sig till att förmedla kritiska röster kunde Tegnell säga: ”Det som kan oroa mig lite är att jag tycker att media ofta har ganska dålig källkritikkontroll.”

När det bland beslutsfattarna trots detta råder en total oemottaglighet för kritik, och en total ovilja till debatt, så är detta inte endast ett hot mot folkhälsan.

Det är i förlängningen också ett hot mot en välfungerande demokrati.