Gubben i sängen

I morgondagens Understreckare skriver Pär Wästberg om Linnélärjungen Samuel Ödmann.

https://www.svd.se/a/y4Bg9x/gubben-i-sangen-blev-en-sevardhet-i-uppsala

Hämtat ur Understreckaren:

Bäst trivdes Ödmann strövandes i skogarna med gevär, nät och spade. En sjukdom tvingade honom dock att stanna i sin kammare de 40 sista åren av sitt liv, där han excellerade som naturvetenskaplig författare och på distans styrde den teologiska fakulteten.

Samuel Ödmann är utan all fråga en av de märkligaste gestalterna i vår lärdomshistoria; ända fram till Nathan Söderblom har ingen svensk teolog varit så internationell som han.

Ödmann älskade fåglar, insekter och växter och avböjde när man ville anställa honom för Svenska Akademiens ordboksarbete. Med gevär och håv, nät och spade strövade han genom skogarna och seglade till Svartlöga och Huvudskär för att samla strandväxter och fånga sträckande sjöfågel. Som ornitolog blev han europeiskt ryktbar. 

Hos Linné hade han fostrats till en naturens tolk. Som präst på Ingarö gav han bönderna råd om jordbruk och fiske.

Naturvetenskaplig författare blev han då malariafrossan utestängde honom från skog och skär. Från 1785 stannade han i sin kammare i panisk fruktan för kyla och luftdrag. Kinin var utan verkan. Febern kom var morgon kl 9 och räckte till kl 12.

Som professor utan grad hade han 1794 anställts vid Uppsala universitet. Hans lärosal var hans sovrum på Svartbäcksgatan 17, snart en medelpunkt i stadens kulturliv och en nyhetscentral av mått. Han tyckte om att ha människor omkring sig; av ensamhet hade han fått nog på Värmdö. ”Gubben i sängen” blev en av stadens sevärdheter.

Liggande i sin säng, vilken han icke lämnade på nära 40 år, kände han alla Europas länder och huvudstäder, och främmande världsdelar, bättre än de mest långväga resande.

Till hans egenheter hörde, att han ville hava en sådan värmegrad i sitt rum, att man kunde steka sill på väggarna. Hans mat serverades på fyrfat. Vatten tålde han icke och hade troligen ej tvättat sig på flera år. Han skydde starka drycker och ingen såg honom mista kontroll och besinning.

Samuel Ödmanns fromhet var vidhjärtad, med tonvikt på det praktiska. Dunkelhet och mystik avvisades. ”Känslan utan ledning av förstånd för till svärmeri.” Hans gudsförtröstan gav honom livsmod. Han såg Guds finger i allt. Dålig kristendom var att ”med ett blodtörstigt människohat förfölja alla dem, vilka icke tjäna Gud på samma sätt som vi”. 

Gentemot romantiker och fosforister var han sträng. I stället för romaner som allt fler kvinnliga läsare drogs till rekommenderade han reseskildringar som påminde om andra folks seder och samhällen och om att människosläktet var en enhet. 

I fyra decennier var han en flitig recensent som fördömde omständliga reflexioner och iakttog linneansk knapphet: ”I en tidning är varje droppe onödigt spillt bläck en oförrätt mot läsaren.”

Samuel Ödmann avskydde den nationella väckelsen, göternas hjältedyrkan, svärmeriet för fornnordiska hjältar, tendensen att hälsa Karl XIV Johan som en ny Karl XII, ”en fantast som bragt sitt rike till gränsen av dess undergång”. Den lärde sjuklingen som tillbragte halva livet i sin kammare såg sig som världsmedborgare: ”Jag hör till ingen nation.”

https://sv.wikipedia.org/wiki/Fosforisterna

https://sv.wikipedia.org/wiki/Samuel_Ödmann

Ödmann finns representerad i 1986 års psalmbok med två verk (nr 144 och 542).

%d bloggare gillar detta: