Skall psykiatrin äntligen få tillgång till biomarkörer?

Det finns inga objektiva mått för psykiatriska diagnoser, inga lab- eller röntgenundersökningar som kan hjälpa till att ställa en diagnos, som högt blodsocker vid diabetes eller avvikande slätröntgen vid benbrott.

Hämtat ur Forskning.se

Psykisk ohälsa syns i blodet

Idag bygger en psykiatrisk diagnos på det patienten berättar om sina besvär. Läkaren observerar även kroppsspråk och talar med anhöriga.

De psykiatriska diagnoser vi har baseras på internationell konsensus om vad vi kallar depression, schizofreni och så vidare. I dagsläget bygger diagnosen på att patienten har tillräckligt många av de symtom som man kommit överens om ska gälla för diagnosen. I svensk sjukvård används idag diagnosklassifikationen ICD-10 parallellt med DSM-5.

I arbetet med patienter skulle mätbara biologiska markörer vara till stor hjälp, både för att sätta rätt diagnos och för att avgränsa olika psykiska sjukdomar ifrån varandra. 

Ur Vetenskapsradion Hälsa. Stor nyhet:

Våra hjärnor har mer än hundra miljarder nervceller. Varje nervcell kan skicka signaler till tusen andra nervceller och kontaktas av lika många. Kontakten sker via synapser där nervsignaler förs vidare från en cell till en annan. Den ytan där det sker kallas synapser. I början av våra liv har vi fler kontaktytor än vad som behövs. När hjärnan mognar så tas vissa synapser bort för att hjärnan ska kunna bli specialiserad. Men hos vissa tar kroppen bort för många synapser. Det tycks kunna leda till schizofreni.

Det här låter ju fantastiskt. Psykiatrin kanske äntligen kan få tillgång till de biomarkörer den saknat.

Och skulle teorin med synapserna stämma (se ovan) kan ju knappast föräldrarna lastas för den sjukdom deras barn har utvecklat. Arvet står för 100%, miljön för noll och ingenting.

Johan Cullberg (som avled den 14/6) anammade en medelväg mellan biologisk psykiatri och kognitiva och psykodynamiska terapeutiska strömningar:

https://www.svd.se/a/g6MOx0/cullberg-satte-alltid-manniskan-i-centrum

På senare år fjärmade sig Cullberg mer och mer från psykoanalysen och lämnade även Psykoanalytiska föreningen.

https://www.dn.se/kultur/psykiatern-johan-cullberg-dod/

Som en röd tråd genom självbiografin löper Cullbergs ansträngningar att hålla ett slags nykter balans mellan biologisk psykiatri och kognitiva och psykodynamiska terapeutiska strömningar. Den eklektiska medelväg som Cullberg menade sig förespråka framstod dock i omvärldens ögon som radikal. Ofta tvingades han med ena handen försvara sig mot psykodynamisk kritik och vidhålla att anti-psykotisk medicinering ibland är nödvändig, medan han med den andra handen värjde sig mot äldre psykiatriska kollegor som hävdade att han ville psykoanalysera icke-analyserbara patienter.

https://www.gp.se/kultur/kultur/johan-cullberg-tvekade-aldrig-att-visa-sig-sårbar-1.75026535

%d bloggare gillar detta: