Om Neptunus gördel, gråsalva, stinkharar, kloros och kneippbad

Den som har läst, eller tänker läsa boken ”Augustenbad en sommar” rekommenderas att läsa Understreckaren ”Vatten som livets ursprung och universalkur”. Boken och Understreckaren har samma författare – Anneli Jordahl.

https://www.svd.se/a/9e7d3d76-28bd-3c13-8fe0-d6db46292d18/vatten-som-livets-ursprung-och-universalkur

Från dess tidigaste dagar, när alkoholism och syfilis botades med iskalla bad, har kurorten varit inriktad på vattnets läkande kraft.

 Vid mitten av 1800-talet och en bit in på 1900-talet trodde naturläkarna vid Augustenbad – som öppnades 1843 – att källvattnet som dryck och bad förmådde döda all sjukdom. Per Axel Levin som blev läkare vid Augustenbad år 1854, var känd för att behandla alkoholister och syfilitiker med iskallt källvatten. Syfilissjuka botades med omväxlande kalla och varma bad, medan alkoholisten fick hålla till godo med sittbad i sexgradigt vatten. Han, det var ytterst sällan en hon, blev också invirad som en mumie i våta blångarnslakan medan en ”badbetjänt” daskade fotsulorna. I behandlingen ingick även Neptuns gördel, där endast bålen utsattes för en blötkall svepning.

Hydroterapeuten Per Axel Levin framhärdade länge i sin tro på kroppens egen läkningskraft, med draghjälp av moder natur; frisk luft, promenader i lövskog och lättsmält föda. Men till slut gav han läkarkåren rätt i att syfilissjuka behövde hjälp på traven med medicinering, vilket då handlade om olika sorters intag av kvicksilver. In på 1900-talet användes även arsenik i form av salvarsan, eller gråsalva som den också kallades.

Bland folk på byn i Bie, där kuranstalten Augustenbad var belägen, kallades alkoholisterna som skrev in sig på mottagningen för ”stinkharar”.

Under 1800-talet ansågs överklassens och borgerskapets kvinnor vara av det svagare könet; anemiska, opassliga och i behov av mycket vila. De bleka, orkeslösa flickorna anlände till kurorterna i stora skaror. Unga medel- och överklasskvinnor med diagnosen kloros var försvagade av undervikt, huvudvärk och järnbrist. Tiden fördrevs vid Porla eller Loka brunn med mineralvatten, gyttjebad och järntabletter. Alltmedan arbetarkvinnorna vårdade och passade upp dem i fysiskt nedbrytande arbete under omänskliga arbetstider. Vilket kön arbeterskorna tillhörde var det inte intressant att reflektera över, på den tiden.

Om bleksotens flickor skriver historikern Anna-Karin Frih som påpekar att sjukdomen hängde ihop med dåtidens kvinnliga idealutseende. Flickorna sattes på svältkost och drabbades av andnöd vid korsettering och stillasittande liv, alltmedan kvinnosakskvinnorna hävdade att rollen som ”svag” kunde användas mot kvinnorna när de sökte sig in på arbetsmarknaden.

I kneippbaden geggade patienterna runt barfota i iskall lera. Därefter beordrades de att springa i daggvått gräs. Kylan var viktig. Huden skulle härdas. Vintertid gällde tramp i nyfallen snö, men då var de flesta kurorter stängda.

%d bloggare gillar detta: