Handlar utmattningssyndrom i själva verket om en anpassningsstörning?

Visst är det bekvämt med en diagnos som lägger ansvaret på omgivningen. Men det är över oss själva och våra egna val vi har kontroll.

https://www.dn.se/ledare/hanne-kjoller-vi-alskar-att-prata-om-vad-som-gor-oss-sjuka-det-gor-oss-inte-friskare/

Hanne Kjöller är sjuksköterska, journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Hämtat ur ledartexten:

Utmattningssyndrom är den enskilt vanligaste sjukskrivningsdiagnosen i Sverige. I andra länder existerar den inte ens.

Vad vet vi såhär nästan 20 år efter diagnosens födelse? Inte mycket är det korta svaret. Det är lättare att lista allt forskarna inte hittat. Som att man inte funnit något stöd för den flitigt spridda föreställningen i patientgrupper om en kraschad eller krympande hjärna. Eller att man måste vara heltidssjukskriven halvårs- eller helårsvis för att ”reparera” den hjärnskada som inte finns.

Den alternativa diagnosen som ligger närmast till hands är anpassningsstörning. Namnet är inte precis lockande. Vem vill vara ”störd” (något fel på mig) när man kan vara ”utbränd” (något fel på omgivningen)?

Men anpassningsstörning, beskriver egentligen bara att det finns ett glapp mellan förmåga och krav. Diagnosen säger inget om det är kraven som är för höga eller individens förmåga som är för låg. Lösningen ligger i att överbygga det glappet oavsett vems ”felet” är. Och eftersom det onekligen är svårare att få omvärlden att anpassa sig till individen, än individen att anpassa sig till omvärlden, blir det individen som får byta jobb, byta chef, gå ned i arbetstid, skilja sig, flytta till något mindre, sänka kraven hemma, kräva mer av barnen, göra upp med en orimlig och curlande mamma-roll, välja bort dyra utlandssemestrar och så vidare.

Svårt? Säkert. Men alltså nödvändigt om man vill komma ur situationen.

OBS! Det här är inte mina (bloggare Bengts) tankar, men avfärda dem helt – det tänker jag inte göra.

Annons
%d bloggare gillar detta: