”Dagens ungdomar och även vuxna i 30-årsåldern tittar i princip inte på SVT och lyssnar inte på SR, något raljant. Det är i längden ohållbart att i längden behålla de tvångsfinansierade SVT och SR i nuvarande form när tittarna och lyssnarna blir färre för varje person som dör i Sverige.”
Men jag tror att han har fel. Och har han rätt missar dessa unga människor Radio och TV av allra högsta klass.
Tänk bara på några av de utmärkta SVT – program vi själva har sett de senaste dagarna:
Sveriges sista kungar
Händelser vid vatten
Stjärnorna på slottet
På spåret
Sverige
Kulturnyheterna
Landet runt
Och Sveriges Radios utbud är ju alltid förstklassigt.
Man kan undra vad den där Lars Wilderäng lyssnar och glor på. Inte är det SR Örebro, det är då en sak som är säker!
En fråga som ibland ställs är varför människor söker sig till akuten för struntsaker som de borde gå till vårdcentralen med. Skälet ska nog inte sökas i egoism och bristande förstånd, utan i att primärvården uppfattas mer som ett stopp än en öppning. Det gör att akuten ter sig mer primär, den blir första tanken som slår en. Medborgaren i en marknadsekonomi går och handlar när hon behöver något, och akuten har åtminstone drag av butik, där man något lite är delaktig i sina egna angelägenheter. Kön framför en är konkret och man ser den minska, man får inte tid om två veckor utan om kanske sju timmar. Eventuellt hoppas man på att få komma direkt till den specialistinstans som det är sådant slöseri att invänta remiss till.
Primärvården är alltannat än en öppen butik. Den är en mörklagd labyrint, full av osäkerhet och förlorade chanser. Man blir sjuk efter den minimala telefontiden, måste vänta; man kastar sig över telefonen när den öppnar men får inte plats i kön; telefontiden tar slut innan kön tar slut, ett dygn till nästa chans, tre om det är fredag. Vid en uppföljning, ytterst ovanlig, ringer läkaren genom växeln, så om man missar det samtalet går det inte att ringa tillbaka, varvid läkaren aldrig mer kan nås.
Patientens känsla av att inte ha någonstans att vända sig skapar en enorm vanmakt. Stora resurser slösas, inte minst i produktionsbortfall för den vårdsökande, på att läkarna efter konsultationen försvinner bakom dimbankar, slöjor och grindvakter som skyddar dem från patientberöring.
”Genom sina kontakter på legationen hade Thune skaffat sig audiens hos det nya, enligt samstämmiga uppgifter eldfängda sändebudet Paasikivi. Han skulle intervjua Paasikivi om den europeiska situationen för en utrikespolitisk översikt som chefredaktör Valros beställt för Svenska Pressen.”
Det torde röra sig om Juho Kusti Paasikivi, statsminister i Finland 1944 – 1946 och därefter president fram till 1956.
Så här års har man inte mycket glädje av Ursings Fältflora uppe på Blomberg. Men skyltfloran är minst sagt diger. Och de som är ute och cyklar anmodas att läsa noga på skyltarna. Trampar genom Västerplana Storäng gör man nämligen inte ostraffat.
Det verkar som att Musk har hittat på något som påverkar min blogg negativt.
Förstår jag det hela rätt kommer inte hela bloggen att raderas den 18:e januari, men eventuella prenumeranter kommer inte att informeras via e-mail när nya inlägg presenteras:
Givetvis blir man upprörd när något sådant här inträffar, och det är inte utan att man får en viss förståelse för vad Rojavakommittéerna hittar på.
Twitterägaren lär ju anordna rymdfärder. En enkelresa i riktning Lyrans stjärnbild (för Gondolderägaren) skulle definitivt förbättra livet för flertalet människor här nere på Jorden.
Yttrandefriheten i en demokrati gör att vi utan att straffas kan snickra ihop rondellhundar/skriva Satansverser/ alternativt hänga upp en docka föreställande en turkisk fähund.
I boken Vattenland ägnas ett kapitel åt Vattnet i litteraturen, med fokus på myrarna och dess torvtäkter.
Sara Lidman skriver i Hjortronlandet om det hårda slitet på de bottenlösa flarkmyrarna. Myrarna dikades inte bara för att få slåtterängar och betesmarker. Torven kom att användas som torvströ i ladugårdarna, och givetvis som bränsle. Men torven skulle få ytterligare ett användningsområde. Kourinen i torvströt användes för att få fram salpeterkristaller (genom kokning). Av salpetern tillverkades krut.
Vilhelm Moberg växte upp bland Smålands stora mossar. En torvströfabrik kom att byggas i hans hemtrakter i Moshult i Algutsboda socken. Han slet ont på Strängshults mosse i 15-årsåldern.
Den föräldralöse Harry Martinsson hamnade i de tidiga tonåren i trakten av Älmhult. Han var bara 15 år när han klev ut på Vakö myr, för att kupa torv. Första världskrigets brist på kol gjorde att torvtäkterna fick ett uppsving. Men det var inte bara mossen som bjöd motstånd. Det gjorde även bromsplågan.
Även Olof Lagercrantz är uppväxt med myren. Hans far hade fått för sig att torven skulle kunna ersätta brun- och stenkol.
Familjens liv överskuggades under de första 16 åren av Olofs liv av det stora torvbolaget, Rogestorps Torvströfabrik, belägen invid Mönarps mosse sydväst om Falköping. Men för familjen slutade torvföretaget i en ekonomisk katastrof. I Fågelropet ur dimman skriver Olof Lagercrantz om uppbrottet: ”Det var höst när vi bröt upp, för att aldrig återvända…”
Bara några kilometer från Olof Lagercrantz Rogestorp ligger Kvarnegården, det stora lantbruk som min morbror Ivar och hans Rut kom att driva. Och där kom jag i kontakt med torv någon gång i början av 1960-talet. Torv var staplat för torkning, alldeles utanför boningshuset. Men jag har inget minne av att jag deltog i hanteringen av torven.
Här ser vi ett foto från Kvarnegården, möjligen taget 1964. Till vänster sitter morbror Ivar, skymd bakom mig anas min mor, till höger min kusin Uno och min ”giftasmoster” Rut. Min bror Stig lär ha varit fotograf.
Kokekaffe bjöds, men något salpetersjudande lär inte ha förekommit:
Den här filmsnutten (om Jönköping) inleds i Falköping. Senare samma år kommer den stora ombyggnaden av personbangården i Falköping att påbörjas, den som bl.a. gör att tåg kan passera stationen i 180 km/h, mot tidigare 80 km/h.
Ett sidospår: Idag är det fredagen den 13:e. Alla falköpingsbor (med några år på nacken) minns den stora branden på Torget fredagen den 13:e december 1963, då hela Veramagasinet blev lågornas rov:
Bengt Rahms blogg 